De som negligerar judarnas anknytning till Jerusalem gör sig skyldiga till en slags kulturell blasfemi och revisionistisk historieskrivning. Vår regering och särskilt då utrikesdepartementet under Margot Wallström har tyvärr anslutit sig till denna tragiska och obildade skara.
Sveriges Mellanösternpolitik under statsminister Stefan Löfvén och utrikesminister Margot Wallström måste betraktas som; okunnig, tendensiös, historielös, dubbelmoralisk och med ett omistligt drag av antisemitism.
Den nu sittande regeringen började sin mandatperiod med att som enda Västeuropeiska land erkänna Palestina (Den palestinska myndigheten) som en suverän stat. Den palestinska myndigheten uppfyller inte alls de krav internationell rätt ställer för att en stat skall anses föreligga, bland annat att ha full kontroll på ett definierat territorium.
Detta tilltag var naturligtvis ett tydligt nålstick på Israel. Våra politiker svänger sig med många inövade mantran, bland annat när det gäller denna fråga; ”tvåstatslösning” och ”1967 års gränser” återkommer ständigt. Jag vågar slå vad om att vare sig vår statsminister eller utrikesminister (bägge belastade med endast gymnasieskola) har några större kunskaper om Mellanösterns historia i allmänhet och judisk historia i synnerhet.
Låt oss se på de två återkommande begreppen ovan.
I de ursprungliga diskussionerna om en judisk stat var det aldrig tal om någon tvåstatslösning. När sedan FN 1947 kom med förslag om en tvåstatslösning och där Jerusalem skulle göras till en internationell zon accepterade judarna men inte araberna.
När så judarna utropade sin stat 1948 anföll i en samordnad aktion ett antal arabstater. Jordanien ockuperade det vi kallar Västbanken och Östra Jerusalem medan Egypten ockuperade Gazaremsan. Det var fråga om anfallskrig i direkt strid med internationell rätt. Detta nämns aldrig i diskussionerna om Israel/Palestina konflikten. Det är resultatet av dessa illegala ockupationer som våra mantrasjungande politiker benämner ”1967 års gränser”. Varför?
Jo, 1967 samlade sig ett antal arabstater för att tillsammans utdela ett dråpslag mot Israel. De huvudsakliga arabstaterna var; Egypten, Syrien och Jordanien biträdda av trupper och material från bland andra; Irak, Saudiarabien, Kuwait och Algeriet. Totalt kunde dessa aggressiva arabstater mobilisera närmare 500 000 man, 2 500 flygplan och närmare 900 stridsvagnar.
Mot denna kombinerade styrka stod Israels drygt 250 000 man, drygt 1 000 flygplan och ca 800 stridsvagnar. Den arabiska överlägsenheten rent materiellt var således betydande.
I maj 1967 mobiliserade Egypten samt beordrade president Gamal Abdel Nasser FN-trupperna i regionen att lämna. Vidare blockerades Tiramsundet, inloppet till Akabaviken, vilket bland annat omöjliggjorde för Israel att vattenvägen nå den strategiskt viktiga hamnstaden Eilat. Det var uppenbart för israelerna att ett existentiellt krig stod för dörren. Att deras överlevnad stod på spel.
Sammantaget, och föga förvånande, såg Israels premiärminister, Levi Eshkol, och försvarsminister, Moshe Dayan, de arabiska förberedande åtgärderna som en ”casus belli”. I ett blixtkrig anföll Israel egyptiska flygfält och slog i ett slag ut 70 procent av Egyptens krigsplan. På liknande sätt besegrade Israel Syrien och Jordanien.
Med tanke på arabernas försåtliga design mot landet insåg Israel det akuta behovet av buffertzoner mot framtida attacker. Man tog därför Västbanken, som Jordanien tidigare ockuperat olagligt, Golanhöjderna för skydd mot Syrien i norr, Gazaremsan, som Egypten tidigare ockuperat i strid med internationell rätt, samt Sinaihalvön som en sköld mot Egypten.
Egypten fick senare tillbaka Sinaihalvön men hade inga anspråk på Gaza. Jordanien gav senare upp sina anspråk på Västbanken. Mot bakgrund av ovanstående händelser, som dessutom utspelades sig för mer än 50 år sedan, är det inte alls självklart att tala om vare sig ”tvåstatslösning” eller ”1967 års gränser”.
Det bör även noteras att Israel under hela sin existens tvingats vara på krigsfot till följd av hotet från araberna. Den arabiska aggressiviteten och oviljan till lösningar är aldrig något som nämns i den svenska debatten. Realpolitiskt går det inte att tänka sig en lösning utan USA:s och Israels välsignelse.
Det får väl ses som ett dåligt skämt att Sveriges regering säger sig vara feministisk och att man bedriver en feministisk utrikespolitik. Att som Sverige acceptera Saudiarabien som medlem i FN:s kvinnokommission är ju minst sagt uppseendeväckande då Saudi är en av de värsta kvinnoförtryckarna i världen.
Dessutom mörkar regeringen med hur man röstade. Om inte UN Watch slagit larm hade frågan sannolikt inte blivit en ”issue”. Dels säger Wallström att det hela är oviktigt. Hon tillägger; ”kan man tänka sig någon bättre samling för saudierna att vara medlem i så de kanske kan lära sig något om kvinnor”! Tydligen så twittrade några saudiska kvinnor och bjöd in Wallström till samtal om kvinnornas situation i Saudi och tillade att Wallström då kanske kunde lära sig något om kvinnor!
På direkt fråga hur framgångsrikt Sverige varit när det kommer till att driva en feministisk agenda i FN svarar UN Watch; ”Vi har inte sett några påtagliga resultat så här långt”. Efter kritiken mot Saudi förra gången har Wallström nu lagt sig i korgen som en pryglad hund. Ridån ned för henne och vår ”feministiska regering”. Det går ju an och säga att man driver feministisk politik om man aldrig är beredd att offra något för sin hållning.
Och så det senaste. Nyligen röstade Sverige för en UNESCO-resolution som ifrågasätter, eller helt bortser ifrån, judendomens och Israels band till Tempelberget och Klagomuren i Jerusalem.
Sverige var det enda EU-land som i sällskap med bland andra Iran, Palestina och Bangladesh hade mage att skriva under! Palestina valdes in i UNESCO 2011 men den svenska alliansregeringen hade då vett att rösta nej. Som en följd av beslutet drog USA in sitt bidrag till UNESCO och stoppade omedelbart en utbetalning på MSEK 380. USA har stått för en fjärdedel av UNESCOS budget.
Vänstern och socialliberalerna, vilka dominerar FN och dess underorganisationer, betraktar uppenbarligen USA som ett slags ”paying guest” men i övrigt som en slagpåse som man gärna kritiserar. Som en följd av beslutet finns en falang i Israel som vill kasta ut FN från Jerusalem. Israel anser att det efter 50 år (sedan 6-dagarskriget) inte finns något behov av FN-observatörer vars ursprungliga uppgift var att övervaka vapenstilleståndet efter 6-dagarskriget.
Och så till den uppgivna sakfrågan. Samtliga tre monoteistiska religioner har starka band till Jerusalem. Judarnas anknytning går tillbaka 4 000 år i tiden, till patriarken Abraham som fick löfte av Gud att Kanaan skulle tillfalla hans ättlingar. Abraham var på vippen att offra sin son Isak på det som idag är Tempelberget.
Från Egypten kom hebréerna till landet 1200-1400 f.Kr. Deras tredje kung, Salomo, lät enligt judarnas heliga skrift Tanakh (Gamla testamentet) uppföra ett tempel som man inte sett maken till tidigare. Efter den babyloniske kungen Nebukadnessars attack 597 f.Kr., där templet förstördes, och den Babyloniska fångenskapen erbjöds judarna av perserkungen Cyrus, som erövrat Babylonien, att återvända till sin stad och templet byggdes upp nödtorftigt. Herodes den Store, romersk lyd kung, lät förstora och försköna templet omkring vår tideräknings början.
För de kristna är Jerusalem staden där Jesus besökte templet, predikade, fängslades, korsfästes och återuppstod. Härifrån utgick apostlarna för att skapa den största världsreligionen, inte minst tack vara att den romerske kejsaren Konstantin den Store på 300-talet antog kristendomen som hela romarrikets religion.
Och muslimerna då? Jo, sedan Muhammed på 600-talet e.Kr. skapat en ny religion på den arabiska halvön inleddes ett grymt härnadståg där man med svärdet lade under sig Mellanöstern, Nordafrika och delar av Spanien. Jerusalem ansågs vara en helig stad även för muhammedanerna. Enligt deras legender företog sig nämligen Muhammed en nattlig resa från Mecka till Tempelberget (Isra) för att sedan flyga vidare från Tempelberget upp i himlasfärerna (Miraj) för ett möte med Gud! Med på resan var ärkeängeln Gabriel och man red på ett himmelskt hästliknande djur (Buraq) som i stället för mule hade ett kvinnoansikte.
Tro är något personligt, och varje religion har sin ramberättelse, men jag anser att den judiska historien framstår som mer sannolik än Muhammeds nattliga resa, dessutom några tusen år äldre.
Det finns oändligt mycket att säga om judarnas, de kristnas och muhammedanernas relation till Jerusalem men det medges inte här att utveckla ämnet. En sak kan man dock slå fast, nämligen att de som negligerar judarnas anknytning till den eviga staden gör sig skyldiga till en slags kulturell blasfemi och revisionistisk historieskrivning. Vår regering och särskilt då utrikesdepartementet under Margot Wallström har tyvärr anslutit sig till denna tragiska och obildade skara.