Sverigedemokraterna är nutidens alternativrörelse, medan Miljöpartiet blivit en del av den förstelnade makten som ogillar att folket lägger sig i politiken. Hur kunde det bli så?
Miljöpartiet avslutar idag sin kongress. Nästa höst kanske man åkt ut ur riksdagen. Och inte sågs någon ny energi eller nytänkande till på kongressen, som skulle kunna vända väljartappet. Snarare befästes bilden av ett grått maktparti.
Från enkla ombud agiterades underifrån för öppnare gränser och amnesti åt alla i världen som tar sig till Sverige. Miljöpartiet borde stå för största möjliga generositet. Och vad skulle vara mer generöst än att ge bort landet och dess välfärd? I denna attityd återuppstod något av det som var dominerade när partiet tog sig in i riksdagen för nästan 30 år sedan. Hippiepolitiskt flum stod på 1980- och 90-talen för den verkliga utmaningen mot de gamla partierna.
Journalisten och författaren Torbjörn Nilsson gör ett längre reportage om Miljöpartiet i Expressen, under rubriken De värsta populisterna, där han påminner om hur partiet i begynnelsen i första hand var en alternativrörelse som vände sig mot maktens synsätt.
”Miljöpartisterna avskydde partipiska, minoritetsregeringar och stockholmska kotterier. Man skulle stå för ett nytt demokratiskt ideal. Det var det viktiga. Blåsa liv i demokratin, förankra sig i folkdjupen på riktigt.”
Nilsson menar att kritiken mot etablissemangen var den enskilt viktigaste drivkraften till att Miljöpartiet bildades. Miljö var bara en sakfråga bland andra. Exempelvis var MP, likt Marine Le Pen, kritisk mot frihandel. Om Miljöpartiet hade bildats idag hade det legat helt rätt i tiden, skriver Nilsson, men som regeringsparti har det tappat såväl profil, attityd som känsla.
Sedan ställer Nilsson den intressanta frågan hur det kan komma sig att Sverigedemokraterna i många väljares ögon är mer alternativa och mer demokratiska än Miljöpartiet?
Förklaringarna är flera. Men viktigaste aspekten är att Miljöpartiets kosmopolitiska profil förr var utan konsekvenser. Nationalstaten var den helt avgörande ramen för all politik. När EU dök upp var MP inledningsvis emot – därför att man hellre ville ha världsregering.
Idag går den tongivande ideologisk skiljelinjen mellan kosmopolitisk idealism och nationell realism. Och här står MP på samma sida som hela det politiska och mediala etablissemanget – man agerar som om gränser mellan länder inte ska ha någon betydelse. Här är det SD som står på folkopinionens sida, att Sverige måste värna tryggheten för sin egen befolkning i första hand.
Tillsammans med terrorism och andra säkerhetshot har migrationspolitiken blivit dominerande vattendelare för all politik. Och då är SD den sanna alternativrörelsen, medan MP är en odiskutabel del av etablissemanget.
Ett skäl till att Sverigedemokraterna kunnat stigmatiseras och brännmärkas i högre grad än vad Miljöpartiet någonsin gjordes av de gamla makthavarna, är att SD dessutom när det kommer till aktiva företrädare varit mer av gräsrots- och alternativrörelse än MP.
Det går ju inte komma ifrån att den mest tongivande grundaren av MP, Per Gahrton, redan tillhörde det politiska etablissemanget, som avhoppad FP-riksdagsman och tidigare ordförande för Folkpartiets ungdomsförbund. Därmed var Miljöpartiets företrädare redan från början delvis välkända i både mediala och partipolitiska kretsar. Sverigedemokraterna har aldrig haft en sådan ingång till etablissemangen i Stockholm.
Att makthavarna i medier, kultur och politik dåligt känner partiet och dess företrädare är en avgörande förklaring till den skamlösa smutskastningen av Sverigedemokraterna. Men samtidigt befäster Stockholmsetablissemangens oresonliga avståndstagande partiets position som alternativrörelse och småfolkets röst. Allt medan medierna under många år närmast kramat ihjäl Miljöpartiet.
Politik innehåller många paradoxer. Men att den politiska rörelse som kramas om av de rika och mäktiga snabbt slutar betraktas som alternativ av väljarkåren, är inte en av dem.