Trots alla förhoppningar och farhågor från båda lägren tror jag att solen kommer att fortsätta att gå upp på morgonen och ned på kvällen, oavsett valresultat.
Flera europeiska länder står idag inför en demografisk så kallad utmaning. I länder där en relativt stor andel av befolkningen har rötter i Mellanöstern och Nordafrika uppstår parallellsamhällen, vilket leder till arbetslöshet, kriminalitet och religiös extremism.
Frankrike är kanske det europeiska land där dessa problem är som värst och dessutom permanenta sedan flera generationer. Franska höger- såväl som vänsterregeringar har sedan decennier stått handfallna inför denna demografiska splittring och alla de problem den för med sig.
Utifrån denna analys kan det synas som ett självklart val för fransmännen att välja Nationella Frontens Marine Le Pen i presidentvalet idag. Jag respekterar dem som gör det valet, i synnerhet som motståndaren Emmanuel Macron har uttryckt sin sympati för Angela Merkel och den tyska migrationspolitiken.
Själv har jag mycket svårt att gilla Le Pen. Det jag tror att många svenskar missar är vilken stark slagsida åt vänster hennes retorik har. Hon förespråkar helt öppet ”intelligent protektionism” och hennes ekonomiska politik är i bästa fall ogenomförbar i den inre marknaden, i värsta fall skadlig för landet. I ett läge där Frankrike brottas med en pensionsbörda man inte riktigt har råd med, ställer Le Pen sänkt pensionsålder i utsikt, förvisso med vissa förbehåll.
Efter att tidigare ha lovat att avskaffa euron som valuta anser Le Pen nu att Frankrike kan ha både franc och euro parallellt. Det är ett ytterst ovanligt upplägg för en modern ekonomi och en defensiv hållning från Le Pens sida. Hon har tidigare lovat att avskaffa euron som valuta i Frankrike, men har lanserat denna lösning som en kompromiss. Jag kan inte se annat än att de flesta seriösa ekonomer skulle protestera.
Vidare betraktar jag inte Marine Le Pen som särskilt statsmannalik. I debatten i onsdags utbytte båda kandidaterna förolämpningar och talade båda kandidaterna i munnen på varandra, men Le Pen var värst. Hon hånskrattade och försökte plocka poäng genom att slira på sanningen. Je suis desolé (jag är ledsen) men jag blev inte särskilt imponerad.
Det finns stora problem även med Macron. Det är svårt för honom att göra sig kvitt anklagelserna om opportunism, bland annat efter att ha kallat sig både socialist och inte socialist, beroende på vad som har passat för stunden.
Han har lanserat sig som en outsider och förnyare, men snarare kommer han inifrån systemet och var under en period ungefär motsvarande finansminister i nuvarande presidenten Hollandes regering. För övrigt är hans parti ”En Marche” nybildat med svag ideologisk profil och kan definitionsmässigt inte utgöra någon stark demokratisk rörelse.
Tyvärr måste båda kandidaterna bedömas utifrån vilken skada de kan åstadkomma och man kan ju välja Le Pen utifrån förhoppningen att verkligheten skulle sätta stopp för hennes ekonomiska politik. Väljs Macron får man hoppas att andra krafter håller tillbaka EU-federalism och överstatlighet, för han kommer inte att göra det.
Det vore förstås bedrövligt om Macron bidrog till en ny migrationskris à la 2015. Nu tror jag inte att det blir så, eftersom Frankrike inte på långa vägar är lika intressant för asylmigranter som Tyskland är, men hans brist på förståelse för själva frågan är oroväckande i sig.
Nu behöver jag inte rösta i det här valet och skulle i vilket fall ha haft svårt att stödja någon av kandidaterna. Jag vill att den som väljs får nationalförsamlingen emot sig, vilket avgörs i nya val i juni. Då hoppas jag för övrigt för en revansch för den franska högern, vars presidentkandidat Fillon misslyckades i första valomgången på grund av en skandal.
Trots alla förhoppningar och farhågor från båda lägren tror jag att solen kommer att fortsätta att gå upp på morgonen och ned på kvällen, oavsett valresultat. Västerländska demokratier är starka just eftersom de har maktdelning, folkstyre och någorlunda väl fungerande demokratiska processer.
Man behöver inte alltid gilla valresultaten, det finns ju så många ”puckon” som inget begriper, eller hur? Men den demokratiska processen är självkorrigerande. Dåliga idéer prövas och förkastas sedan till förmån för andra lösningar, i Frankrike liksom i Sverige.