Mycket talar för att Löfven-regeringen kan sitta kvar efter nästa val. Orsaken är, precis som under nuvarande mandatperiod, att alliansen inte är beredd att förhandla med Sverigedemokraterna.

De icke-socialistiska partierna har i dagens riksdag 190 mandat (M-SD-C-L-KD) mot det rödgröna regeringsunderlaget som blott och bart har bara 159 mandat (S-MP-V). Varje betraktare som ser på detta utifrån kan tycka det märkligt att den mindre grupperingen ändå innehar regeringsmakten.

Förklaringen är att alliansen vägrat samtala med parlamentets tredje största parti. Fredrik Reinfeldt hade lovat att om de rödgröna blev större än alliansen, skulle de rödgröna släppas fram till maktens grytor även om de inte har egen majoritet.

Efter nästa val i september 2018 kan det bli än värre. De rödgröna kan tappa stort. Mycket talar för att Socialdemokraterna sjunker ner till 27-28 procent. Miljöpartiet kan åka ur riksdagen. Med Vänsterpartiet kan de röda nå omkring 35 procent av väljarna.

Men de kan ändå fortsätta att regera.

Hur är det möjligt? Svaret är att alliansen fortsätter att vägra samtala med Sverigedemokraterna. Vid senaste partiledardebatten i SVT-Agenda markerade Centerpartiets Annie Lööf att hon inte vill samtala med Sverigedemokraterna.

Den nya riksdagen 2018 kan alltså ha 35 procent röda, 25 procent Sverigedemokrater och 40 procent alliansmandat.

I en intervju i veckan med Dagens industri har Sverigedemokraternas ekonomisk-politiske talesperson Oscar Sjöstedt klargjort att ”Man kan inte få igenom sin statsministerkandidat utan att prata med oss”.

När Dagens industri idag följer upp beskedet är inte Anna Kinberg-Batra (M) på humör att upprepa det hon sagt i januari om samtal med SD, utan går på Annie Lööfs linje. ”Sverigedemokraterna säger nu tydligt att de kan hindra bildandet av en alliansregering” och att en röst på SD ”kan lika gärna vara en röst på att Stefan Löfven sitter kvar”.

Det är att förvanska sanningen lite väl mycket. Det är hon och alliansen som redan 2014 skänkte bort regeringsmakten till Löfven, helt i onödan. Och det är hon och alliansen som genom sitt agerande nu meddelar att man är beredd att fortsätta göra det även efter nästa val.

Att ett parti kräver samtal för att rösta för en statsministerkandidat är inte för mycket begärt. I vilket annat sammanhang skulle någon acceptera att först bli föraktfullt behandlad och sedan lydigt ändå rösta på dem som mobbar? Lite allmänt hyfs borde man kunna begära också i landets lagstiftande församling.

Till Dagens industri säger dessutom socialdemokratiska företrädare att de tänker rösta nej till en alliansregering, även om alliansen skulle vara större än de rödgröna.

Det betyder att en alliansregering inte kan bildas utan att Sverigedemokraterna röstar för, eller åtminstone lägger ner sina röster. Och för att få detta stöd måste alliansen tala med partiets företrädare. Något man alltså hårdnackat vägrar att göra.

Då återstår bara för alliansen att än en gång kapitulerar och lägger ner sina röster så att Stefan Löfven och hans regering kan fortsätta, hur litet folkligt stöd han än fått i valet 2018.

Frågan som då inställer sig är: varför ska man rösta på ett alliansparti? De lade sig platt mot de rödgröna efter valet 2014, även om man då – och vid varje budgetomröstning därefter – kunnat och ännu kan ta regeringsmakten. Nu ser det ut som att alliansen kommer att upprepa det beteendet även efter valet 2018.

Varför rösta på en så kallad opposition som inte opponerar och som alltid lägger sig platt när man kan ta regeringsmakten?

Det finns bara ett oppositionsparti i Sveriges riksdag: Sverigedemokraterna.