DEBATT. Allt som antyder att det finns ett svenskt kulturarv ska strykas i kulturmiljölagen, föreslår regeringen. Men ett tydligare kulturarv är vad som behövs i dagens splittrade samhälle, skriver Aron Emilsson, Mattias Karlsson mfl.
”Politiken bör utgå från en förståelse av kulturarvet som i högre utsträckning än tidigare är, öppen för olika perspektiv och förhållningssätt”. Så skriver regeringen i den kulturarvsproposition man nu lämnat till riksdagen.
Denna proposition väcker snarare fler frågor än vad den ger svar. Faktum är att det enda tydliga besked som går att utläsa är att regeringen även i detta avseende väljer att fortsätta på den självförnekande väg man tidigare slagit in på, nämligen att urholka hela den svenska kulturen och det arv som lämnats åt oss att förvalta.
Framförallt gör man detta genom att föreslå att allt som antyder att det finns ett svenskt kulturarv tas bort i kulturmiljölagen genom att stryka alla skrivningar som omnämner kulturarvet som vårt eller nationellt.
Dessutom tycks regeringen totalt ha missförstått vad kulturarv är och betyder. Det är inte enbart den kultur vi har idag, eller sammanhållningen mellan nu levande svenskar, som behöver stärkas och vårdas. Kulturarv är också de historiska banden mellan vad tidigare generationer lämnat i form av miljöer och artefakter, som vi har ett ansvar att förvalta och föra vidare till kommande generationer.
Regeringen ger uttryck för både det faktum att den ökade invandringen till Sverige bidragit till ökad kulturell heterogenitet i befolkningen och undergräver samtidigt den kulturella gemenskapen i svenska samhället genom att förneka det svenska kulturarvet. En kulturell gemenskap som behövs i dagens splittrade samhälle, för att lösa segregationen, för framtidens Sverige.
Ett av de stora problemen är att man använder kulturarvet i politiska och ideologiska syften genom att till exempel ge muséerna uppdrag inom jämställdhet och antirasism, trots att detta inte har något att göra med muséernas huvudsakliga uppdrag. Man påstår alltså både att politiker inte ska lägga sig i definitioner av kulturarv och samtidigt använder man det som ett slagträ i sin egen politiska övertygelse.
Det som pågår just nu är en tyst kulturrevolution bakom ryggen på medborgarna. Det huvudsakliga syftet i detta är att få svenskarna att glömma den nationella historiska identiteten vilket skapar en otrygghet och motarbetar en nationell gemenskap. Genom detta skambelägger man dessutom alla svenskar som på något vis uttrycker intresse eller brinner för den kultur vi ärvt av våra förfäder.
Kultur är odling som får oss att växa som människor och som behöver gro i storstad och landsbygd för att bilda gemensamma referenspunkter och låta hela Sverige leva – stad och land, hand i hand, vilket vi också påtalar i vår följdmotion på propositionen.
Regeringen menar till exempel att kulturarv är ständigt föränderligt och öppet för omtolkningar. Kultur och delar av det kulturella arvet är förvisso föränderligt då det odlas, brukas och traderas. Samtidigt är det fundamentalt att slå fast att kulturarvet både består av å ena sidan givna bevarade artefakter och minnen, som förvisso kan omtolkas utifrån nya belagda forskningsrön men som har historiska spår i sig, och å andra sidan av arv som lever och utvecklas. Det är här regeringen hamnar fel i sina analyser.
I sin konsekvensanalys nämner inte regeringen halveringen av anslaget till Statens fastighetsverk som dessutom larmat om att halveringen i kombination med utökat uppdrag resulterat i en ohållbar situation och en omöjlighet att fullfölja sina uppdrag. En konsekvensanalys som inte berör en konsekvens av denna magnitud är ofullständig. Det undergräver trovärdigheten för hela regeringens konsekvensanalys och gör det omöjligt för oss som beslutsfattare att känna oss trygga i regeringens bedömning. Den ofullständiga konsekvensanalysen i sig är skäl nog att avslå propositionen.
Hur regeringen har tänkt förhålla sig till kulturarvet är det tydligen ingen som vet. Det vi vet är att vi inte anser att kulturarvsarbetarnas främsta uppgift är att jobba för integration, jämställdhet och inkludering, utan de ska förvalta och vårda vårt svenska kulturarv.
Men frågan är: hur har man tänkt sig kunna uppnå en inkluderande gemenskap om man inte ens kan definiera och erkänna vad det är vi ska känna gemenskap kring?
Aron Emilsson, kulturpolitisk talesperson (SD), riksdagsledamot i Kulturutskottet
Mattias Karlsson, gruppledare i riksdagen (SD)
Angelika Bengtsson, riksdagsledamot (SD) i Kulturutskottet
Cassandra Sundin, riksdagsledamot (SD), suppleant i Kulturutskottet
Sara-Lena Bjälkö, riksdagsledamot (SD), suppleant i Kulturutskottet