Massmediernas vänstervridning, liksom kulturelitens, är känd och omdiskuterad. Men hur står det till bland förment ”opolitiska” personer i myndigheter och offentlig förvaltning?

Docent Kent Asps undersökning av journalistkårens politiska sympatier har några år på nacken, men siffror från 2012 visar att sju av tio journalister sympatiserar med det rödgröna blocket. Hos public service var det åtta av tio, med egen majoritet för Miljöpartiet. Medias vänstervridning, liksom kulturelitens, är känd och omdiskuterad.

Men hur står det till bland förment ”opolitiska” personer i myndigheter och offentlig förvaltning? Jag säger att det i många fall är ungefär likadant. Veckan som gick bjöd på ett illustrativt exempel, när Svenska Institutet blockerade 14 000 twitter-konton. Där fanns en röra av provokatörer och fake-konton, men också helt vanliga debattörer och ett antal folkvalda SD-politiker.

Svenska Institutet förvaltade alltså folkets förtroende genom att ägna sig åt godtycklig åsiktsregistrering och en sorts vänsterpolitisk aktivism.

Det är bara toppen på ett enormt isberg.

Ett annat aktuellt exempel visar hur man trixar för att förhindra en välmeriterad, konservativ akademiker från att bli professor. Det har Ivar Arpi dokumenterats i Svenska Dagbladet, Att tänka fritt är stort, att tänka vänster är rätt.

Men det finns mycket mer. Anställda på migrationsverket bryter mot reglerna så att Sveriges generösa migrationspolitik blir ännu mer generös. På bibliotek styrs inköpen av böcker av personalens vänsteråsikter och jag har själv klockren bevisning (skriftlig bekännelse) på att en lågstadielärare smutskastar Sverigedemokraterna inför sina elever. På andra håll hamnar offentliga medel på ett mystiskt sätt i organisationer som avlönar ekofeminister, marxister och islamister på heltid.

Generaldirektörer utses visserligen av regeringen, men ska ändå agera opolitiskt. Tydliga exempel på motsatsen utgörs av före detta generaldirektören på Migrationsverket Anders Danielsson och ännu ej avsatte rikspolischefen Dan Eliasson. På den nivån kan tjänstemän avsättas av en ny regering, men kom ihåg att de under många år har haft möjlighet att bygga upp hela organisationer kring sig, bemannade med tjänstemän med ”rätt” uppfattningar.

Sålunda domineras många myndigheter av vänsterliberala idéer, medan dissidenter har lärt sig att hålla väldigt låg profil. Det som är riktigt illa är att många har svårt att hålla isär sina åsikter med sin myndighetsutövning. Exemplet med Svenska Institutet visar att de mest otroliga övertramp görs i nån sorts naiv tro att det är för en god sak.

Det här är ”djupa staten”, resultatet av decennier av ideologisk indoktrinering på gymnasier, högskolor och universitet. Nu är intelligentian intellektuellt och ideologiskt korrumperad och det är under överskådlig tid inte så mycket vi kan göra åt det. Politiker kan tack och lov röstas bort, men man kan inte utan vidare göra sig av med en hel generation tjänstemän.

Ett juridiskt tjänstemannaansvar skulle innebära disciplinära åtgärder för tjänstemän som begår uppenbara fel i tjänsten. Det är bra i teorin, men grattis, sådana processer skulle handhas av personer som har studerat på Umeå Universitet och Södertörns Högskola.

Det som inger en gnutta hopp är att det vänsterliberala multikultiprojektet håller på att explodera i ansiktet på sina mest ivriga förespråkare. Även myndighetspersoner har ögon att se med och hjärnor att tänka med. Och med den förskjutning i opinionen som kommer att manifesteras i nästa val sker inbrytningar högerifrån, även bland chefer i offentlig sektor. Lite balans skulle inte skada.

Men jag önskar mig framför allt en kompetent offentlig administration och i det ligger att tjänstemännen ska kunna skilja på en åsikt och en arbetsuppgift. Men det är väl som vanligt för mycket begärt.