I samhällsdebatten står det kosmopolitiska för det ljusa, toleranta och rättvisa. Ungefär som kommunismen i början på förra århundradet.

I en intressant krönika i senaste Fokus skriver Qaisar Mahmood under rubriken ”Den omöjliga nationalismen” att kurdernas identitet (liksom den svenska) inte är äkta, inte verklig. Han menar att alla kollektiva identitet är påhittade föreställningar eftersom individen faktiskt aldrig kommer att träffa på alla dem som ingår i gruppen och kan verifiera att man verkligen hänger ihop.

Han berättar att han framfört denna ståndpunkt till en kurdisk vän som tog påståendet som en grov förolämpning och frågade, hur kan du säga att det som miljoner fått dö för och som skapat en konflikt som tvingat miljoner på flykt är en föreställning?

Mahmood drar slutsatsen att han får finna sig i att två skilda förhållningssätt finns. ”Å ena sidan sådana som jag som känner att de inte kan eller vill fångas av etniska etiketter. Å andra sidan sådana som min vän som förvaltar ett historiskt och levande arv av att förvägras etniska etiketter.”

De som förvägrats sin kultur kanske måste få se den blomma ut och bli självklar innan den kan kännas irrelevant, resonerar Mahmood.

Felet som kosmopoliter som Mahmood gör är att de reducerar och begränsar lokal, nationell gemenskap till etnicitet, ras och folkslag. Därmed förnekar de betydligt viktigare, ja, för vår civilisation, helt avgörande aspekter.

En samhällelig gemenskap inom nationella gränser är en absolut förutsättning för demokratisk suveränitet. Kort och gott: den som vill bevara demokrati måste upprätthålla geografiska gränser för vilka som omfattas av rösträtten och de lagar som stiftas i demokratins namn.

Bara så skapas förutsättningar för att demokratiska beslut ska respekteras, exempelvis om för samhället så väsentliga saker som vilka skatter medborgarna ska betala.

Skälet till att kurderna kämpat och dött för sin ”kollektiva identitet” är inte att de vill kunna spegla sig i sin etnicitet, utan att de vill ha demokrati och självständighet. Att bli herrar i eget hus. Inte förtryckta, inte slavar under andras stövlar.

Detta är inga imaginära föreställningar – det är blodigt allvar. Det är kärnan i den västerländska civilisationen: frihet, självständighet, demokrati, yttrandefrihet.

Jag är djupt oroad av att kosmopoliter inte erkänner att nationalstaten och den nationella gemenskapen är en förutsättning för att dessa värderingar och principer ska kunna upprätthållas. Kosmopoliternas resonemang är skrämmande lika kommunisternas under förra århundradets början. Man säger sig förespråka något gott, något större än de inskränkta nationernas ramar, men i praktiken leder det direkt till ett helvete där alla goda ambitioner går upp i rök och ersätts av tyranni, förtryck och slaveri.