Ofta hänvisas till sverigedemokratiska rötter när man vill pådyvla partiet extrema åsikter. Men några antidemokratiska värderingar har aldrig funnits. Vad som stod i fokus på 1980-talet framgår av det samtal Uffe Hansen inledde i förra krönikan och här fullföljer.
Jag fortsätter mina samtal med en person som fanns med redan på 1980-talet och som utgjorde den opposition som växte fram och som utvecklades mot den förda migrationspolitiken, en opposition som idag är mer utbredd.
Hur ser du i historiens backspegel på migrationspolitiken?
– Alltfler inser idag att migrationspolitiken urartat. Sverige har länge i princip tagit emot alla hit kommande asylsökande och beviljar dem asyl efter enskild prövning. Vi blev redan på 1980-talet förvissade om att det inte, så länge de etablerade partierna har monopol på maktutövningen, finns några gränser för hur många som får stanna här.
– Med de bestämmelser som rådde och råder måste alla tas emot och få sina fall enskilt prövade. Vi insåg att det enda som skulle ändra politiken inom de etablerade partierna var att flyktingmottagningens resurser sprängdes och så allvarliga svårigheter uppstod, att det skulle leda till att folket knorrade och en opinion mot migrationsmottagandet skulle uppstå som de politiska partierna inte kunde förbli helt opåverkade av. Vi fick rätt, redan föregångarna till Sverigedemokraterna fick rätt och detta är ett faktum.
Vad är egentligen den politiska avsikten med denna ”generösa svenska invandrings- och flyktingpolitik”?
– Detta deklarerades redan av svenska riksdagen 1975: att förvandla Sverige till ”ett flerspråkigt och mångkulturellt land”. Det officiella Sverige, regering och riksdag, realiserade vad de såg som det sanna demokratiska idealet som de trodde skulle få Sverige att framstå som förebild.
Men försvinner inte den svenska nationella egenarten, är inte det oundvikligt?
– Ja, fast vi trodde inte att Sverige skulle förvandlas helt, det blir ju vissa förändringar i en föränderlig värld. Mycket beror ju på hur mycket svenskarna vill behålla av sin traditionella svenska egenart – ett annat stort hot mot den är den s.k. amerikanska kulturimperialismen genom media, TV, video och islamisering med mera som påverkar attityder och vanor.
Är syftet med den politiken att omskapa det tidigare märkbart homogena svenska folket till något odefinierbart?
– Om avsikten är just den är ovisst, men det blir en bieffekt som man från etablissemanget i stort bejakar, inte minst genom sitt fokus på integration.
Kan då inte ”kulturkrockar” dels mellan invandrare och svenskar, dels mellan olika nationella invandrargrupper och även inom samma invandrargrupp vålla svårbemästrade sociala konflikter?
– Jovisst, så sker ständigt, men de etablerade partierna har länge ansett att det svenska välfärdssamhället har byggt upp en social apparat som bland annat ska lösa dessa problem – så långt det nu går och det går inte så bra just nu.
Men allt detta kostar ju väldiga summor, all denna service, denna integration…? Hur länge har svenska folket råd med detta?
– Alla partier i riksdagen utom Sverigedemokraterna hävdar att det inte bara är svenskar som betalar, det gör ju också invandrare och flyktingar när de sätts i produktion och köper varor och tjänster som är momsbelagda. I Sverige har vi vant oss vid höga skatter – smärtgränsen har tydligen ännu inte nåtts. Dessutom kan man alltid fiffla och dölja de verkliga kostnaderna för den generösa invandringspolitiken, och säga att den ger betydligt mer åt samhället än den kostar.
Varför fanns det ingen stark nationell opposition redan på 1980-talet mot denna politik som en samlande politisk kraft i Sverige?
– Därför att flertalet svenskar skrämdes av media och politiker som kunde utpeka dem som ”rasister” och ”människohatare” med mera. Man vågade inte offentligt opponera, alltför många var och är rädda att utsättas för repressalier, kanske bli attackerade fysiskt eller förlora sin anställning.
Mitt samtal avslutas med en bitter eftersmak. Vilka effekter kommer den urholkade demokratin, som fått råda i decennier, få för Sverige som fritt land?