Att våga se islam i vitögat

Frågan är om inte islam som ideologi i sig är ett större hot i det långa loppet än de våldsbrott nu sker allt oftare i islams namn. Vi måste bekämpa terrorn, men också bevekelsegrunderna får våldet. Islam är en ideologi som avvisar demokrati och mänskliga friheter.

Flatheten i svensk politik tar sig många olika uttryck. Ett allvarligt exempel är den överslätande attityden gentemot islam. Terrorattentaten florerar såväl i Europa som annorstädes i världen. Nästan alla terrordåd sker i islams namn.

För våra förstockade politiker är dock religion något som inte spelar någon roll, det är endast en privatsak. Vi är ju sekulära och religion talar man inte om i politiken. Detta synsätt är; okunnigt, fegt och inte minst farligt.

Winston Churchill uttryckte sin skepticism angående premiärminister Neville Chamberlains eftergiftspolitik gentemot Hitler. ”Man slänger åt krokodilerna stora köttstycken i förhoppningen att man skall bli uppäten sist!” Svensk eftergiftspolitik i ett nötskal. Om vi låter oss luras och manipuleras av muslimska ledare och aktivister och ger efter för deras krav i stort som smått så kanske vi kan undgå att bli utsatta för det våld vi kallar terrorism? Det är uppenbarligen så man tänker.

Det förefaller som om politikens främsta redskap är att med ord och begrepp förleda, förvirra och undertrycka sanningen. Inte ens när Stockholm nyligen drabbades av ett terrordåd kom islam som ideologi upp, utan man talade om eventuella kopplingar till Islamiska staten, jihadister, extrema islamister, för att därigenom understryka att islam i sig inte är något problem.

Muslimer är som vi; fredsälskande, i stort sett sekulariserade och med ett demokratiskt sinnelag. Långt ifrån alla är det. Ingenting kan vara mer felaktigt.

I sammanhanget kan nämnas Expomedarbetaren Bilan Osman i en kulturartikel i DN menar att islam inte behöver reformeras utan att det endast handlar om islamofobi och fördomar från ”Västs sida”. Expo är en aktivistisk vänsterorganisation som tyvärr ofta anlitas som ”sanningssägare” av såväl det politiska etablissemanget som public service. Bilan Osman har också haft mage att angripa föreningen ”Glöm aldrig Pela och Fadime”, en organisation som enligt Osman legitimerar Islamofobi. Utmärkande för Expo är att man ser högerextremism bakom varje husknut och buske samtidigt som man helt blundar för islams destruktiva credo.

De våldsbrott vi nyligen sett, inte minst nu senast i Manchester, är vedervärdiga och har sin dödsbringande källa i islam. Självklart, flertalet muslimer kommer aldrig att handgripligen spränga helt oskyldiga människor, inklusive barn, i luften. Lika litet som flertalet tyska nazister på sin tid hade viljan att mörda judar, zigenare, homosexuella och andra. Trots detta tar den övervägande majoriteten av människor starkt avstånd från allt nationalsocialistiskt. I Tyskland är organisationer med nazianstrykning förbjudna. Personligen skulle jag inte ha något emot att det även skulle gälla i Sverige, liksom vi självklart borde kriminalisera medlemskap i eller nära anknytning till vad vi kallar terrororganisationer.

I sin själviska önskan att värva röster har de svenska partierna i ett flertal fall tagit in personer med nära anknytning till terrorklassade organisationer och då främst med islam som rättesnöre. Vi har under åratal öst generösa miljonbidrag till allehanda muslimska organisationer som ljugit om sin verksamhet och sanna ideologi. Man säger helt osanningsenligt sig vara för demokrati, mänskliga rättigheter, jämlikhet etc. I deras förljugna beskrivningar av sig själva ingår alla de högtidsord som våra politiker ryggradsmässigt öser över oss.

I denna förljugenhetens värld är vänstern och socialliberalerna värst. Våldet som emanerar från islams credo har enligt dessa aningslösa naivister inte med islam att göra utan med socioekonomi och patriarkala strukturer. Vi kan ta Miljöpartiet som exempel, då de just genomfört sin kongress med ett Damoklessvärd hängande över sig. Innan de anslöt sig till Socialdemokraterna och klev in i regeringen talades om ”mångfald” och ”feminism”. Icke desto mindre enrollerade man Mehmet Kaplan, antisemit och tidigare ordförande i Sveriges Unga Muslimer (SUM) som kan ha nära relationer med terrororganisationer, inte minst Muslimska Brödraskapet.

Nuvarande ordföranden i SUM är Rashid Musa, en odräglig lögnhals som lurat till sig statsbidrag år efter år till organisationen som av forskare anses vara ett ”nav för jihadister” och som tilldrar sig säkerhetspolisens intresse. Först nu har man dragit in statsbidragen då det till slut blev allt för uppenbart vad organisationen står för.

Med dessa fakta i bakgrunden var det ändå inget som hindrade att Kaplan blev såväl riksdagsman som statsråd. När avslöjandena blev för många och uppseendeväckande så fick Kaplan avgå medan Fridolin grät krokodiltårar. Miljöpartisten Yasri Khan var ämnad som medlem i miljöpartiets partistyrelse. När det visade sig att han ”av religiösa skäl” vägrar ta kvinnor i hand stoppades karriären men tydligen hade tanken inte drabbat Fridolin & Co att Khans beteende rimmade illa med såväl feminism som alla människors lika värde, jämställdhet mm.

Även Socialdemokraterna och Moderaterna har visat okunskap och dåligt omdöme vad gäller innebörden av islam. Moderaten Waberi satt i riksdagen och var medlem i försvarsutskottet. Han sade offentligt att han föredrog ett kalifat, en stat som underställs Koranen! Det vill säga en stat där demokrati är illegalt, där kvinnan är helt underordnad, där andra religioner än islam förbjudna etc.

Visst måste vi bekämpa hänsynslösa våldsbrott med alla till buds stående medel. Men vi måste, också se till bevekelsegrunderna för det vi kallar terrorbrott. Och då håller det inte att hänvisa till socioekonomi, rasism, diskriminering mm.

Vi måste våga se att islam i sig är ett stort problem. Det går knappast att uppbringa en muslim som offentligt skulle våga avskriva Koranen som en 1500 år gammal kvarleva utan någon som helst koppling till de värderingar som omfattar oss i dagens värld. Islam är en ideologi som avvisar demokrati, mänskliga friheter, jämställdhet mellan könen och som förordar drakoniska kroppsstraff för sådana beteenden som inte ens är brottsbelagda hos oss, som homosexualitet.

Islam är ett existentiellt hot mot vår civilisation, särskilt om vi tillåter infiltration av politiska församlingar, institutioner, skolan etc. Vi borde överväga att av alla, också muslimer, som vill engagera sig i landets politik och myndigheter avkräva ett mycket konkret samhällskontrakt där man accepterar att leva efter våra lagar och normer vad gäller demokrati och andra mänskliga rättigheter.

Om vi i stället hela tiden anpassar oss och inför särregler för muslimer i skolan, på badhusen och i idrottshallarna är vi ute på hal is. Frågan är därför om inte islam som ideologi i sig är ett större hot i det långa loppet än de våldsbrott vi nu ser ske allt oftare i islams namn.