Den kravlösa multikulturalismen nådde sin kulmen 2015 och är nu på tillbakagång. Den spektakulära attacken katalyserar bara en förändring av åsiktslandskapet som redan låg i tiden.

Tidningen Metro publicerade för några dagar sedan en enkät där politiker från olika partier fick redogöra för hur de ville förhindra fler terrordåd.

Man gnuggade sig i ögonen när man läste att företrädare för Miljöpartiet föreslog mer resurser till polis och säkerhetspolis och utökad kameraövervakning. Bland övriga svar fanns skärpt terrorlagstiftning, reglerad invandring, effektiverade avvisningar och återkallande av uppehållstillstånd och medborgarskap. Allt detta från politiker i regeringspartierna eller Alliansen, vilket hade varit otänkbart för bara något år sedan.

Självklart är det lastbilsmassakern på Drottninggatan nyligen som utlöser denna våg av efterklokhet. Själv hade jag svarat ”vrid tillbaka klockan minst tio år och välj andra politiker”. De underliggande problemen – demografin, islamiseringen och utanförskapet – är nämligen av sådant slag att de är ganska besvärliga att rätta till i efterhand.

Den spektakulära attacken katalyserar bara en förändring av åsiktslandskapet som redan låg i tiden. Den kravlösa multikulturalismen nådde sin kulmen 2015 och är nu på tillbakagång. Det är inte förvånande i sig, alla dysfunktionella politiska doktriner tenderar att explodera i ansiktet på sina mest ivriga förespråkare när de omsätts i praktiken. Fråga Åsa Romson och Gustav Fridolin.

På 70-talet argumenterade verbala vänsterintellektuella för att staten skulle äga produktionsmedlen, inspiration hämtades från auktoriteter som Lenin och Marx och samhällsbyggena öster om Berlin-muren. Tio år senare hade verkligheten kommit ikapp och folket tappade intresset för vänstersnubbarnas teorier.

De mest renläriga ideologerna gick där med sina täckjackor och träskor och kände sig allmänt missförstådda. Andra förstod att det fanns nya vägar till bekräftelse och personlig framgång på övriga samhällets bekostnad. När arbetarklassen blivit alltför välmående vände man den ryggen till förmån för asylmigranter, utan krav vare sig på egen försörjning eller anpassning till det svenska samhället. När de negativa konsekvenserna av denna politik nu är så uppenbara börjar opinionen röra på sig – och politikerna vänder diskret i samma riktning.

[I]f your breath to you is worth saving
Then you better start swimming or you’ll sink like a stone
For the times they are a-changing… *munspelssolo*

I Metros enkät markerar liberalen Allan Widman mot de vidöppna gränserna under 2015. Om han gjorde det medan gränserna var öppna så undgick det vår uppmärksamhet. Tvärtom företrädde han ett parti (Liberalerna, då Folkpartiet) som inte drev på för mer restriktiv politik när det verkligen gällde, för då var det obekvämt. Widman var också partivän med Erik Ullenhag medan denne i regeringsställning agerade migrationsförespråkare och integrationspolitisk Baghdad-Bob.

Förändringens vindar manifesteras inte bara i att Sverigedemokraterna går framåt i opinionen. Även företrädare för regeringen och Alliansen börjar fundera på hur de ska glida undan sina tidigare ställningstaganden och lansera sig själva som handlingskraftiga inför de problem de varit med om att förorsaka.

Om bara några år kommer man att se tillbaka på den här tiden och skaka på huvudet ungefär som vi sedan länge ser på 70-talets aningslösa vänsterrörelse. Skillnaden är att det var just Sverige som blev multikultiralismens experimentverkstad, vilket kastar en skugga långt in i framtiden, med permanenta utanförskapsområden och etnisk-religiös segregation. Och det rent fysiska hotet från frustrerade illegala migranter och islamistiska terrorattacker kan mycket väl bli ett mer frekvent inslag i tillvaron.

For the times they are a-changing…