Med tanke på att ärkebiskopen Antje Jackelén otaliga gångar visat en vacklande och oklar inställning till islam är det intressant att Martin Luther konstaterade att det inte går att harmonisera islam med kristendom.
I år firar vi Lutherjubileum. Vi har tidigare i Samtiden ställt oss frågan vad Luther skulle ha tyckt om tiggarna. I dag ställer vi i stället frågan, vad Luther skulle ha tyckt om islam. Luther hade inte samma inställning som Svenska kyrkan, vad beträffar tiggarna. Luther hade dock också saker att säga om islam, och han hade dessutom för sin tid djupgående kunskaper om fenomenet.
Ingen offentlig aktör kan i dag undvika att förhålla sig till islam. Islam har efter de senaste decenniernas stora invandring blivit en del av vår vardag.
I särskild grad gäller detta förstås Svenska kyrkan, som i egenskap av vår egen tros största organisation har att förhålla sig till den främmande tron som breder ut sig. I Svenska kyrkans fall tycks taktiken vara att lägga sig helt platt. Inte minst har ärkebiskopen Antje Jackelén otaliga gångar visat en vacklande och oklar inställning till islam. På lokal nivå finns det till och med organiserade samarbeten emellan kristna och muslimer. Att säga det självklara, att islam är ett konkurrerande trossystem och att Mohamed är en falsk profet, tycks påfallande svårt.
Det yrvakna förhållningssättet som uppvisas från kyrkans sida, kan tyckas märkligt. Ty det är knappast första gången i den kristna kyrkans historia, som västerlandet konfronterats med islam.
Redan under 700-talet med invasionen av Spanien blev islam en i högsta grad påtaglig fara för västerlandet. Flera kristna teologer under medeltiden ägnade den nya religionen sitt intresse. Den största insatsen gjordes eventuellt av Petrus Venerabilis, legendarisk abbot i Cluny under 1100-talet, som lät översätta koranen och en del andra islamska skrifter till latin.
Efter Konstantinopels fall år 1453 fick emellertid frågan helt andra proportioner. Som en märklig historisk slump, nu när vi hör Erdogan skrika i varje nyhetssändning, var turkfrågan problemet för dagen. Sådant var läget, när den store reformatorn framträdde på historiens scen. Redan 1518 var han tvungen att något befatta sig med turkproblemet, då påven Leo X ville sätta i gång ett korståg mot turkarna. Då förhöll han sig litet avvisande till ett sådant företag, inte av sympati för islam, utan för att han tyckte det var oklokt att kasta sig in i ett osäkert krigsföretag, när man hade så mycket interna problem inom kristenheten. Han var också kritisk till kyrkans inblandning i vad han uppfattade som en världslig angelägenhet.
Läget förändrades dock snabbt, redan 1521 hade turkarna tagit Belgrad. Snart närmade man sig Ungern. Nu hade man problemen inpå knuten. Martin Luther, till skillnad från dagens utopister i Svenska kyrkan, var en man med stort verklighetssinne och utpräglad realism. Han såg faran och att den måste mötas. År 1529 var han så långt kommen, att han ansåg sig mogen att producera en utarbetad text om turkfrågan Vom Kriege wider die Türken (”Om kriget mot turkarna”).
I denna text betonar Luther att kritiken mot kyrkans inblandning i kriget består. Kyrkans män skall inte bedriva krig, utan ett krig skall ledas av den världsliga makten. Här ser man en tydlig tillämpning av hans tvåregementslära, som går ut på att det finns en världslig och andlig sfär med väl definierade uppgifter, som måste hållas isär. Däremot måste kristenheten skydda sig mot turkinvasionen, som sker utan varje rätt och utgör ett hot för kristendomens fortbestånd.
Dessa synpunkter överraskar knappast. Mer intressant är att Luther redan här gjorde allvarliga försök att förstå islam och dess budskap. Han hade vid denna tid ännu inte en fullständig koran, men förlitade sig på två polemiska skrifter, där delar av koranen förelåg. Som Luther alltid gjorde, och vilket är hans stora styrka, går han omedelbart till fundamentet.
Luther konstaterar att islam förnekar att Jesus är Guds son. Detta gör att också alla centrala kristna dogmer förlorar sin mening – fader, son, helig ande, dop, sakrament, evangelium och tro. Alla försök att harmoniera kristendom och islam strandar alltså redan här.
I stället sätts profeten Muhammed och hans handlingar i centrum. Och vad är detta för handlingar? Ja, det är svärdets handlingar. Muhammed var en krigsherre, som önskade lägga världen under sig och förgöra de kristna med svärdet. Det stannade dock inte vid detta, hela det världsliga regementet skulle förgöras, då det inom islam inte fanns samma uppdelning som inom kristendomen emellan kyrka och stat.
Vidare skulle familjen upplösas, då islam inte värnade äktenskapet, utan tillät flera fruar. Som Luther såg det var alltså islam ett hot mot samhällets alla grundläggande institutioner, såväl religion, politik och familj. Man kunde önska att Svenska kyrkan hade samma klarsyn.
Luther uttrycker i denna skrift också en vilja att lära sig mer om islam, och att få tillgång till hela koranen. Det är också typiskt för honom, viljan att gå till källan och bilda sig en vederhäftig uppfattning understödd av tydliga belägg. Detta gällde såväl den egna kristna tron, som den främmande islamska tron. Så småningom skulle han också nå sitt mål, och bidrog med ett förord till en latinsk översättning som utgavs 1543.
Luther betonar i detta förord, att det är viktigt att känna sin fiende, och att islamkritik bör baseras på kännedom av grundkällorna. Han kan således vara en förebild för sakliga islamkritiker i dag.
Han skulle alltså i olika sammanhang, hela sitt liv, återkomma till den islamska faran och fördjupa sina kunskaper om islam. Den klara blick för fenomenet han utvecklat i Om kriget mot turkarna från år 1529 kvarstod dock orubbad. Det är en befriande kontrast till många i Svenska kyrkan idag.