Osmanerna är tillbaka. Erdogan, med ambitionen att bli Turkiets nye enväldige sultan, trappar upp konflikten med Europa. Man minns alla de naiva politiker och tyckare som menade att Turkiet borde bli medlem i Europeiska Unionen. Vilken tur att man inte lyssnade på dem!
Turkiet är inte, och har aldrig varit, en del av Europa. Turkiet är en del av den islamiska världen, och under flera hundra år ledde Osmanska riket jihad mot det kristna Europa. Dess arméer nådde ända fram till Wiens portar, där de slogs tillbaka år 1683. Det är sant att Mindre Asien, området där Turkiet nu ligger, en gång var europeiskt. Men det var innan området erövrades av turkarna.
Det sägs ibland att jultomten kommer från Turkiet. Då syftar man på att Sankt Nikolaus (280-343), helgonet som är tomtens förebild, levde i Mindre Asien. Men han kom inte alls från Turkiet. Det fanns inte då. Nikolaus var grek och kom från det kristna, grekisk-romerska riket.
Europa är inte islamiskt, så vad är Europa? Den europeiska civilisationen har tre huvudsakliga källor: Aten, Rom och Jerusalem. Grekisk filosofi, romersk rätt och kristen religion. Mecka är inte med.
Erdogan själv betraktar inte turkar som européer. I sitt tal i Ankara den 22 mars då han hotade Europa talade han om oss européer i tredje person: ”Fortsätter Europa på det här viset går inte en enda europé i någon del av världen säker på gatorna”, sade han.
Det här låter skrämmande likt retoriken från våldsamma, islamistiska grupper. Väst ska göra som de säger, annars… Håller den osmanska imperialismen på att vakna till liv? Det verkar så. Allt fler talar om neo-osmanismen, en ny chauvinistisk osmansk anda och politik.
Trots denna insikt ville Erdogan bli en del av EU. Förmodligen för att utnyttja unionen för sina egna syften, inte för att bidra med något till oss andra.
Den spända stämningen mellan Turkiet och Europa beror på att turkiska ledare ville komma hit och kampanja bland exilturkar för Erdogans parti AKP. Han ska anordna en folkomröstning den 16 april för att göra sig enväldig, ja till sultan på riktigt.
AKP håller alltså på att kasta av sig sin demokratiska mask. På samma sätt som Muslimska Brödraskapet efter att det tagit makten i Egypten under den så kallade “arabiska våren”.
Tyskland, Holland och Frankrike sade självklart nej till turkiska islamistkampanjer i sina länder. Den store sultanen kände sig kränkt och svarade genom att förolämpa tyskarna med anklagelser om “nazism” och annat trams.
Varken Tyskland eller Turkiet är nazistiskt, men Erdogans islamistiska Turkiet är ändå mer likt Nazityskland än vad Tyskland är. Erdogan vägrar att erkänna det turkiska folkmordet på kristna. Han slår ner på pressen. Han fängslar politiska motståndare. I en ny granskning kunde Sveriges Radio den 28 mars visa att den turkiska regimen också kartlägger oppositionella i Sverige. Sultanens arm är lång.
I ett läge där spänningen mellan ett neo-osmanskt Turkiet och Europa ökar är det oroväckande att se hur stort stöd Erdogan tycks ha bland exilturkarna på vår kontinent. Lördagen den 11 mars demonstrerade tusentals turkar i den holländska staden Rotterdam. De viftade stolt med turkiska flaggor och skanderade “Allahu akbar!” Stämningen blev allt hätskare och demonstrationen övergick i upplopp.
Man undrar vad de gör i Holland om de är så stolta över sitt land och sin sultan. En sak är klar, integrationen fungerar inte. För alldeles för många invandrare, särskilt för invandrare från islamiska länder med väldigt annorlunda värderingar, är ett europeiskt medborgarskap bara ett papper.
Erdogan har rätt. Fortsätter det så här, så blir vi mindre säkra.