De är en lite udda företeelse. De som vägrar ta makten även om de skulle kunna. De är ovilliga att erkänna att det finns en koppling mellan ansvarslös flyktingpolitik och högt skatteuttag. Men de kommer att tvingas välja – mellan S och SD.
Jag har dussintals av dem i min bekantskapskrets. Alliansväljare som identifierar sig som ”liberaler”, men som hellre skulle se Gudrun Schyman som statsminister än att låta Sverigedemokraterna få inflytande över regeringspolitiken.
Jag brukar kalla dem komfortliberaler. De står för borgerlig politik lite i största allmänhet, bara det inte är obekvämt. Jag har dragit slutsatsen att de inte är särskilt samhällsengagerade egentligen och att det beror på att de har det bra som det är. Hög utbildning och hög lön, jobbskatteavdrag, maxtaxa på dagis och schwein-låga räntor på villan i det fina området.
Så varför röra till livet med obekväma åsikter som kan äventyra karriären?
De kan gnälla lite på marginalskatterna, som dock inte påverkar deras liv särskilt mycket. Däremot uppträder de mycket rationellt som individer och brukar räkna ut precis hur man ska navigera genom skatte- och bidragssystemet på ett optimalt sätt.
Dessa komfortliberaler stödjer fullt ut att Alliansen överlät makten till vänsterblocket genom Decemberöverenskommelsen, som i praktiken gäller fortfarande. De vet att alternativet är att inleda någon form av dialog med SD och är det något de har lärt sig så är det att liberalism är fint medan SD är fult. Då är det bättre att låta vänsterblocket förhandla inbördes om budgeten och sedan släppa igenom den. Ett mycket medvetet val.
Komfortliberalerna kan förstås sin läxa och vet hur man argumenterar för mer ekonomisk makt åt individen, mindre åt staten (vilket även jag förespråkar). Men de är ovilliga att erkänna att det finns en koppling mellan ansvarslös flyktingpolitik och högt skatteuttag utan skjuter frågan ifrån sig med en tankemodell. OM asylmigranterna hade arbetat så HADE det inte kostat samhället pengar. Att åtta års Allians-liberalt styre inte hjälpte mot utanförskapet bekymrar dem föga.
I riksdagen representeras komfortliberalerna av Centern och Liberalerna och de står starka i både Moderaterna och Kristdemokraterna. Efter Moderaternas tillbakagång i opinionen har de stärkt sitt grepp om Alliansen i och med att stödet för Centern ökar och högermoderaterna har blivit tilltufsade. Det är goda nyheter för Löfven, vars enda utväg efter 2018 är att icke-socialistiska partier förblir splittrade.
I Norden är den här situationen unik för just Sverige. I Danmark regerar Venstre, som trots namnet kan beskrivas som liberalkonservativt. Venstre har inga problem att förhandla med Dansk Folkeparti och för i ganska stor utsträckning just den politik som SD förordar för Sverige. Och både i Norge och Finland har man släppt in migrationskritiska partier (Fremskrittspartiet och Sannfinländarna) i respektive lands regering.
Den svenska komfortliberalismen är alltså en lite udda företeelse och för det andra mycket skadlig för Sverige. Förutom att man banade väg för migrationsvågen 2014-15 så sitter man nu och vägrar ta makten från vänsterregeringen. Man verkar till och med beredda att släppa fram vänsterstyre också efter nästa val.
Nu tror jag inte att detta är någon framtidskraft. Alla politiska partier tvingas till obekväma ställningstaganden för eller senare och om Liberalerna och Centern vill regera kan de inte i all evighet låtsas stå fria från både S och SD.
Dessutom tror jag inte att komfortliberalernas väljarbas är riktigt stabil. Jag känner många högutbildade som i all tysthet börjat snegla mot SD:s valsedel. Det kan röra sig om nyktert kalkylerande akademiker som reflekterar både över yttrandefrihet-i-praktiken och över migrationens odiskutabla kostnader.
Andra byter fot när konsekvenserna av Reinfeldts och Löfvens politik börjar få kännbara konsekvenser för deras anhöriga. I slutändan kan bekvämligheten nämligen bli obekväm.