Manifestationen på Sergels torg kändes som ett övergrepp, att i stället för att tala om offrens och deras anhörigas lidande, propagerade man för mer av den politik som möjliggjorde terrordådet.

Det är naturligt att terrordådet i Stockholm väcker känslor. Nu tycks det dock ha utvecklats en taktik, som går ut på att möta alla rop på konkreta förslag på åtgärder med irrationellt snömos. Detta slags sentimentalism och eskapism måste upphöra.

Fredagen den 7:e april år 2017 kommer nog framstå som en vattendelare i modern svensk historia. Även om vi tidigare haft ett misslyckat terrordåd i Stockholm, och även om ingen, givet nuvarande politik, egentligen kunde vara överraskad, var det naturligt att många upplevde starka känslor.

Vrede och sorg över det inträffade är naturliga känslor i ett sådant läge, men också rop på konkreta åtgärder. Nu om någonsin borde man till exempel, då gärningsmannen var en person som fått avslag på sin asylansökan, inse att man var tvungen att se till att avvisningarna måste fungera.

Men det fanns också de, som försökte frammana fullkomligt irrationella känslor, som inte hade det minsta med saken att göra. Aftonbladet satt rubriken till Anders Lindbergs ledare om händelsen, ”Vårt svar på hatet bör vara mer kärlek” (AB 9/4). Detta förefaller ju helt absurt.

Hur kan man anse, att man skall reagera på ett terrordåd med kärlek i stället för åtgärder? På vilket sätt skall det förbättra situationen, och förhindra liknande händelser i framtiden?

Sådana attityder var emellertid inte begränsade till provokativa ledarskribenter på vänsterkanten i jakt på klick-beten.

På Sergels Torg hölls den 9:e april en ”kärleksmanifestation”, flera ledande lokala politiker ställde upp att tala och det fick rikligt med reklam i riksmedierna. Jag tyckte det var extremt obehagligt att se SVT:s direktsändning, men försökte stålsätta mig, för att förstå något, hur dessa människor resonerar.

De politiska företrädarna nämnde pliktskyldigt terrordådet, men flera av de övriga talarna struntade helt enkelt i detta, och ägnade i stället sina tal åt invandringsaktivism.

De flesta var själva invandrare och talade framförallt om hur viktigt det var att de och andra fritt fick invandra till Sverige. Budskapet kamouflerades något av vaga och grumliga resonemang om ”tolerans” och ”öppenhet”, men ingen kunde undvika att förstå huvudbudskapet.

Det kändes som ett extremt övergrepp, att i stället för att tala om offrens och deras anhörigas lidande, propagera för mer av samma politik – den politik som lett till dessa resultat. Det vore betydligt mera rimligt, att ha en demonstration för något konkret åtgärd, som kunde leda till att liknande situationer undviks. Ett exempel vore en demonstration för snabbare avvisningar, vilket i detta fall hade gjort att gärningsmannen inte blivit kvar i Sverige, och inte kunnat utföra detta dåd.

Detta måste kritiseras, men man måste också försöka första vad det egentligen är för drivkrafter som styr bakom denna huvudlöshet. Här som ofta annars, kan det vara nyttigt att gå till idéhistorien.

Göteborgsfilosofen Folke Leander identifierar i Nya synpunkter på romantiken (1944) en strömning som han kallar för ”den lägre romantiken”. Denna romantik uppträder efter upplysningen hos den avkristnade människan. Till skillnad från den kristna människan som finner sig i livets svårigheter, och accepterar livet sådant som det är, kräver den avkristnade människan mer av livet än det kan erbjuda. Han drömmer om det fullkomliga, om ett himmelrike på jorden.

Denna dröm kan inte realiseras, utan måste bli ett sätt att fly världens problem. Den utopiske drömmaren låter sig inte begränsas av hur verkligheten verkligen är beskaffad, utan flyr in i en alternativ värld, där de svårigheter som vidlåder det mänskliga livet inte finns. Varför gör han det? För att det är enklare och bekvämare, än att faktiskt ta itu med de riktiga problemen.

Just så är det i detta fall. I stället för att ta itu med de svåra problem som terrordådet aktualiserar, väljer man att fly in i eskapism och sentimentalism.

Det är i praktiken inget annat än verklighetsförnekelse, och priset för detta kan bli högt.