Nya interna strider om EU:s budget efter britternas utträde kan öka trycket för utträde. Brexit öppnar en ny internationell möjlighet för andra EU-länder att lämna en ineffektiv union.

Försvararna av EU som dominerat debatten i varje medlemsland jobbar nu hårt för att övertyga sig själva om att händelseutvecklingen i Storbritannien är ett undantag, skriver den svensk-brittiske ekonomen och analytikern Mark Brolin i marknadsekonomiska nyhetssiten CapX, Could Scandinavia follow the path blazed by Brexit?.

Där finns, tycks det, ingen beredskap att undersöka vad brittiska utträdet egentligen handlade om. Man tror att en möjlig dominoeffekt efter Brexit har förhindrats. Men situationen i de nordiska EU-länderna – Sverige, Danmark och Finland – är att de etablerade partierna speglar argumenten i brittiska stanna-kampanjen. ”Om vi lämnar EU kommer världen som vi känner den att upphöra. Vi måste stanna, särskilt när världen blivit så osäker”, skriver Brolin.

Och innebörden är den enda vägen för att hålla ihop internationellt är genom EU. Man vill hävda att EU skapar stabilitet, inte tvärtom.

Många väljare i Norden är medvetna om att etablissemangens perspektiv är så enögt att det övergått till att bli desinformation. EU-förespråkarna hävdar gärna att EU-tanken är modern. Så är det inte.

Riggade statiska superstrukturer som ignorerar bekymrade väljare tillhör snarare – eller borde tillhöra – det förflutna. Det som en gång gjorde Europa unikt var att åtminstone norra delarna bröt sig loss från en just riggad politisk-ekonomisk samhällsordning.

Brolin hänvisar till ett debattinlägg i Aftonbladet för några veckor sedan, Därför är Brexit bra för Sverige, där man föreslår att hela Norden, både nuvarande EU-länder samt Norge och Island som är bundna till EU-beslut genom EES, ska släppa sin politiska och administrativa hårdknytning till ett EU-bygge som redan sjunger sin svanesång.

Brexit ger ett gyllene tillfälle att utveckla egna skräddarsydda (både handels- och säkerhetspolitiska) samarbetsavtal med viktiga partners, både med Storbritannien och resten av EU. Men utan en hämmande politisk tvångströja som innebär fortsatt politisk maktkoncentration.

Brolin har rätt i att det är tid att tänka nytt. Bryssel är allt mindre lockande. Priset för EU-medlemskapet blir allt högre i form av förlorat självbestämmande, samtidigt som fördelarna blir allt mindre.

Internationellt samarbete borde vända tillbaka till dess guldålder, det vill säga då det handlade om frihandel med varor och kapital, inte om att skapa en politisk överbyggnad och fri rörlighet för människor och tjänster. Dessa två senare ”friheterna” har bäddat för ökade motsättningar mellan EU-länderna, inte närmare samarbete. De har på kort tid misslyckats dramatiskt. Den fria rörligheten av människor kollapsade efter stora migrationsströmmar som inneburit hårdare gränskontroller än före dessa politiska ambitioner fördes upp på agendan.

Vi i Norden är starkt beroende av internationellt samarbete – men då om handel, inte om hur vi bedriver politik. Norden borde gå i spetsen för att upprätthålla frihandel som det allt annat övergripande internationella samarbetet. De senaste 20 årens utveckling visar att om internationella politiska ambitioner läggs till, riskerar allt samarbete att rasa samman.