På senare år står det klart att hur vi än väljer att värdera Sverige som nation är det ett land som gått bakåt, tappat i anseende och respekt. Välfärden har urholkats. Och fredsaktivismen har inte gjort världen tryggare.
Jag har under många år fört anteckningar om vad som är värt att hålla i minnet som nationalist. En fråga som går igen och som följt mig länge är – hur värderas olika nationer (stater)?
Länge värderades nationer efter militär duglighet och förmåga att i krig besegra fiendemakter. Och lägga under sig deras territorier, helt eller delvis. Så värderades de europiska staterna under tidigare århundraden, men inte – i västvärlden – efter de båda världskrigen. Häri ligger en inte oviktig förklaring till att det vi kallar västvärlden vacklar och vägrar förstå sin plats i världen.
Idag värderas nationer bland många i väst efter helt andra premisser. Efter förmågan att utveckla fredliga värv eller inom konsterna och de vetenskapliga forskningsinsatserna – manifestationen för vetenskapen som hölls t.ex. på flera platser i världen förra helgen. Protester mot neddragningar i forskningsanslag till amerikanska universitet fick snabbt en global spridning och blev en markering mot ”populism”, bärare av en påstått föråldrad syn på nationen.
Hur värderas Sverige som nationalstat, som nation under efterkrigstiden av den svenska massmediala och politiska eliten?
• Efter ekonomisk styrka, mätt i en stor och positiv handelsbalans och i en stabil och stark valuta? Men detta i huvudsak borgerliga förhållningsätt föreföll för många vara en väl inskränkt materialistisk syn.
• Efter en hög allmän levnadsstandard som ett mönstersamhälle för allmän välfärd? Här har ju tidigare Sverige legat mycket väl till. Också detta betraktelsesätt anklagas av vänstern som ensidigt materialistiskt och egoistiskt, eftersom det inte tar hänsyn till den orättvisa som präglade världen mellan rika länder och fattiga.
• Efter förmåga att aktivt verka för fred – genom att med olika praktiska insatser undanröja några av de vanligaste krigsorsakerna? Denna internationella fredsaktivism är ju däremot idealistisk. Också här har ju Sverige gjort sig bemärkt och där vänstern älskar att framhäva sitt tolkningsföreträde.
• Efter förmågan att, efter måttet av sina resurser, bistå de industriellt, administrativt och ekonomiskt underutvecklade länderna (u-länderna) och motta politiskt förföljda från länder som drabbats av krig, diktatur och svåra andra katastrofer? Också här är det fråga om ideella insatser: en vilja att offra något för andra och hjälpa dem som uppfattas ha det svårt. Även här har ju Sverige och vänstern visat sig bättre än flertalet andra jämförbara länder och andra politiska aktörer.
Om viljan att göra något för att främja fred och offra något för att bistå de påstått svårast drabbade i världen skall värderas högt när nationalstater ska graderas, så låg således Sverige under lång tid jämförelsevis mycket bra till.
Använder vi andra värderingsnormer som militär eller ekonomisk styrka, en föredömlig kulturell blomstring eller allmän livsstil, motsvarande det engelska gentlemannaidealet, så kan små stater som Sverige med jämförelsevis ringa personella och materiella resurser aldrig hävda sig gentemot de solidare och traditionsrika stormakterna. Ändå agerar det svenska etablissemanget som om vi vore i stånd att mäta oss med de stora staterna. Märkligt.
På senare år står det klart att hur vi än väljer att värdera Sverige som nation är det ett land som gått bakåt, tappat i anseende och respekt. Det som gav Sverige ett högt värde i världen har successivt eroderat – välstånd och välfärd som gav trygghet har i stort urholkats. Freden som skulle säkras i världen är alltmer avlägsen. Hur kan Sverige med trovärdighet verka för fred på andra håll i världen när landet är drabbat av ett lågintensivt inbördeskrig? Sverige är illa ute som nation, men vi får inte ge upp hoppet.