Många klagar – med all rätt – över politiseringen av Kyrkan. Politiseringen är dock inget nytt. I en nyutkommen pionjärstudie kartläggs vänsterradikala 68-rörelsens inflytande över både statskyrka och frikyrkliga rörelser.
År 1968 är ett mytiskt årtal. Det, eller kanske snarare åren däromkring, markerar kulturradikalismens verkliga genombrott inom Akademin. Det tilldrar sig därför, såhär närmare ett halvsekel efteråt, ett stort intresse. Förbisedd är emellertid 68-rörelsens inflytande inom Svenska kyrkan, trots att den hade ett djupgående och bestående inflytande.
Det kyrkliga 68 har inte mött tillnärmelsevis samma intresse som det sekulära 68, och det görs ibland till och med försök att förneka dess existens.
Idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen har i studien 68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh, 2017) försökt att kartlägga detta.
Vad är då gemensamt för 68-elementet i framställningen? Ja, att den i någon mening, om än på ett indirekt och på ett heterodoxt sätt, står i en marxistisk tradition.
En fråga man också måste ställa sig är vad egentligen Kyrkan är i titeln 68-kyrkan. Det kan tyckas självklart att det rör sig om den Svenska Kyrkan, men Sundeen tar ett bredare grepp och inkluderar också frikyrkliga strömningar. Anledningen är att växelverkan är så pass stor, att man helt enkelt inte kan förstå frikyrkan och statskyrkan som separata enheter. Sundeen talar därför om ett ”åsiktskollektiv” av personer verksamma i både fri- och statskyrkan som hölls samman av en gemensam inställning i olika frågor.
En stor del av boken handlar om att kartlägga vilka personer och sammanhang det här rör sig om. I kapitlet ”Den politiska väckelsens generation” görs ett försök att sondera terrängen. Det rörde sig till stor del om unga personer, många aktiva inom Kristna Studentrörelsen i Sverige, som är en återkommande referens i boken.
I mångt och mycket var det kyrkliga 68 en förlängning av det sekulära 68 – samma frågor engagerade bägge strömningar. Det utmärkte sig också av det stora intresse för tredje världen, och den därmed sammanhängande anti-kapitalismen, anti-imperialismen och försvaret för kommunistiska diktaturer. Särskilt viktig var förstås som i samhället i övrigt Vietnam-frågan.
Den frågan många ställer sig är förstås: vad har detta över huvud taget med kristendom att göra? Varför kan inte dessa vänsterfrågor drivas i ett sekulärt sammanhang? Frågan får inget entydigt svar, men man försökte att hålla samman denna i alla avseenden helt orimliga legering emellan marxism och kristendom, genom att tona ned de element i både kristendomen och marxismen som skapade mest konflikt.
Marxismens traditionella syn på kristendomen som passiviserande byttes ut mot en idé om att kristendomen i stället var aktiverande, att den kunde vara ett verktyg i den sociala kampen. Kristendomens centrala dogmer försökte på olika sätt att omtolkas, så att de i stället gällde den socialistiska utopin, ”himmelriket på jorden”. ”Dialogen” blev modeordet för dagen. I stället för att, som kanske vore ett mer intuitivt förhållningssätt, betona de skriande motsatserna som förelåg emellan kristendom och marxism, tyckte man att de stod i dialog med varandra och kunde lära av varandra.
En stor del av boken handlar om att dokumentera den överslätande inställningen som fanns till många kommunistiska diktaturer, särskilt till Maos Kina. Det fanns en utbredd inställning som gick ut på att ändamålen helgar medlen. Det är skrämmande att läsa hur många som senare kom att bli betydande kyrkliga potentater kunde se med överseende på massmord och förföljelse, inte minst av deras egna kristna bröder.
Förnekandet eller förringandet av förföljelser av kristna i kommunistländer tillhörde standarduppfattningen hos dåtidens kristna vänsterradikaler.
Dessa tendenser begränsade sig inte till åren kring 68, utan sträckte sig långt in på 80-talet, även om det då var befrielseteologi och Latinamerika som lockade mer än Kina och maoism. Murens fall 1989 som avslutar boken blir förstås något av en peripeti, men få kyrkliga vänsterradikaler gör någon egentlig avbön (detta till skillnad från många sekulära åsiktsbytare). Man reagerar i stället med tystnad.
Studien har sin uppenbara begränsning i det att den bara behandlar tiden fram till murens fall. Många läsare är nog nyfikna på kontinuiteten till dagens vänstervridning, där frågor som multikulturalism och feminism spelar förstafiolen. En annan, kanske mindre självklar, begränsning är att boken inte tar upp frågan, om den tidigare liberalteologin kan sägas ha berett marken på något sätt för 68-teologi. Min personliga uppfattning är att den teologiska radikalismen har en mycket längre historia än man oftast tänker på. Men alla måste göra sitt urval, och att alla studier måste avgränsas.
Slutligen måste det påpekas, att det rör sig om en svalt skriven, akademisk bok och ingen polemisk stridsskrift. Sundeen har ambitionen att skriva sine ira et studio och att göra alla rättvisa. Studien ligger också ganska nära sitt källmaterial; det är mycket namn, publikationer och böcker som nämns. Detta kan te sig litet tröttande för den ivrige läsaren, men det ligger i sakens natur, när det är ett nytt källmaterial som skall utforskas.
Med sina begränsningar en mycket intressant och viktig pionjärstudie, som kan stämma till eftertanke över hur religionen kan politiseras. Detta också i dag.
*