Ofta heter det från muslimska organisationer att moskébyggen ska hjälpa unga att integreras i samhället. Men i själva verket är målet segregering, att vända unga muslimer bort från svensk kultur och svenska värderingar, och till en strikt tolkning av sunnitisk islam.
Nu ska det byggas ännu en i Uppsala. I stadsdelen Stenhagen. I november 2015 sålde kommunen en tomt bredvid S:t Maria kyrka i Stenhagen till Dawa-stiftelsen.
Dawa är arabiska och betyder ”att kalla”, i detta fall åsyftas ”att kalla till islam”, det vill säga mission. Stiftelsen är en frontorganisation för en världsomspännande lekmannamissionsrörelse som grundades i Indien på 1920-talet: Jamaat Tabligh eller TJ. Jamaat betyder ”grupp” och tabligh betyder ”predikan”.
En av de ledande företrädarna för TJ i Uppsala heter Akmal Hyder och kommer ursprungligen från Bangladesh. Han är professor vid Högskolan i Gävle. I juni 2014 var han med och arrangerade en stor missionskonferens i Norrköping. Han blev då intervjuad av en kvinnlig journalist för Arbetarbladet. Hyder vägrade att ta hennes utsträckta hand. Kvinnor var förbjudna att delta på konferensen.
”Islam skiljer mellan kvinnor och män. Vi blandar inte”, sade Hyder till Arbetarbladet (länk). Han tyckte också att jämställdheten mellan män och kvinnor överdrivits i Sverige. ”Det är en kultur som byggts upp under många år. Det har blivit som en religion för er”, sade han.
I en intervju i Upsala Nya Tidning den 6 februari 2017 (länk) sade Atique Ullah, en av Dawa-stiftelsens företrädare: ”Vårt mål är att hjälpa unga muslimer att integreras i samhället”.
Men i själva verket är målet segregering, att vända unga muslimer bort från svensk kultur och svenska värderingar, och till en strikt tolkning av sunnitisk islam. Det framgår när man läser TJ:s litteratur och lyssnar på deras förkunnelse. Rörelsens “manuel” heter Fazail-e-Amaal, finns översatt till engelska och tillgänglig på nätet (länk).
I boken står det att muslimernas olyckor beror på att de inte tillämpar islam till fullo. Därav följer att lösningen på deras bekymmer är att uppväcka den rena, ursprungliga och fullständiga tillämpning av islam som man tror rådde på de tidiga muslimernas tid.
I boken kallas jihad, det heliga kriget för att underkuva de otrogna, för “a sublime task” och det sägs att de som inte har den äran att delta i jihad åtminstone kan göra sin plikt mot islam genom att delta i tabligh, det vill säga i missionsarbetet. Se kapitlet “Muslim Degeneration and its only remedy”.
Jag har varit muslim och jag har känt Atque Ullah i många år. Jag deltog i TJ:s aktiviteter i den stora Uppsalamoskén på Sportfältsvägen och i den lilla moskén i Valsätra, nära min tidigare bostad. Jag har även deltagit i TJ:s missionsarbete i Storbritannien, Finland, Frankrike och Kenya. Atique Ullah är inte ärlig när han säger att moskéns mål är integration i det svenska samhället.
TJ:s budskap är istället att en muslim ska ta avstånd från de otrognas kultur och värderingar och bilda ett parallellt, rent islamiskt samhälle. Man ska strikt hålla sig till Koranen och till Muhammeds lagar och levnadssätt. Inga kompromisser får förekomma. Det är alltså en fundamentalistisk rörelse som förkastar alla moderna idéer om yttrandefrihet, demokrati, jämställdhet och vetenskap.
Moskén i Stenhagen kommer att öka unga muslimers utanförskap i samhället, i värsta fall hjärntvätta dem till att förakta och hata den svenska kulturen. Det har hänt att de som dragits in i TJ:s nät sedan har radikaliserats och gått vidare in i jihadistiska grupper. John Walker Lind, en amerikansk konvertit, reste med TJ till Pakistan 1998. Han anslöt sig senare till talibanerna.
TJ och talibanerna har gemensamma rötter i den så kallade Deobandi-skolan, en strikt tolkning av sunnitisk islam som är vanlig på den indiska subkontinenten.
Kvinnor kommer inte att vara välkomna i den nya moskén i Stenhagen, liksom de inte var välkomna på missionskonferensen i Gävle. TJ lär att kvinnor och män ska segregeras och att kvinnor ska täcka sina ansikten med niqab, det vill säga ansiktsslöja. Rörelsen arrangerar även aktiviteter för kvinnor där dessa samlas för att lyssna till predikant bakom ett skynke. TJ lär att kvinnan ska lyda och tjäna sin man.
För att få unga muslimer att rensa bort varje spår av icke-islamisk kultur tar man dem med på resor i tre eller 40 dagar. Man sover tillsammans i moskén och följer ett program som innehåller bön, koranläsning, predikan och ”turer”. Turen går ut på att gå runt närområdet, knacka dörr hos muslimer och kalla dem till moskén.
Man menar att de unga männen kommer att färgas av miljön under resan och förvandlas från vanemuslimer eller slarviga muslimer till medvetna och strikta muslimer. TJ anser att varje medlem någon gång under sitt liv bör företa en resa om tre månader till rörelsens center i Pakistan, Indien och Bangladesh.
I intervjun i Upsala Nya Tidning säger sig Atique Ullah vara oroad för ”kulturkrockar” mellan unga muslimer och deras föräldrar. Vad han menar är förmodligen att ungdomar tagit till sig svensk kultur och att detta gjort föräldrarna missnöjda.
TJ kan med sina ”omskolningsresor” göra goda muslimer av de unga männen. Det innebär ingen musik eller konst, ingen icke-islamisk litteratur eller film. Ingen eller minimal, social kontakt med icke-muslimer. Segregation mellan män och kvinnor.
Rörelsen uppmanar alltså inte direkt till väpnad jihad, men förhärligar i sina predikningar och i sina studiecirklar profeten Muhammeds krig och erövringar. Dessa härtåg ses som förebildliga för rörelsens missionsresor, som är det “näst bästa” efter jihad.
Skillnaden mellan TJ och jihadistgrupper är att TJ vill bygga den islamiska staten nerifrån och upp genom att islamisera individerna medan jihadistgrupperna vill bygga den islamiska staten uppifrån och ner genom väpnad revolution. TJ menar att när muslimerna har blivit riktiga muslimer kommer Gud att ge dem seger och styret över världen.
I artikeln påstår Dawa-stiftelsen att närheten till Sankta Maria kyrka i Stenhagen kan bli en möjlighet till möten över religionsgränserna. Men TJ har i åratal haft verksamhet i både Uppsalamoskén och den lilla moskén i Valsätra utan någon ansats till samarbete.
Och vad betyder egentligen möten över religionsgränserna? Är det ett ömsesidigt givande och tagande? Jag har sett muslimer predika i kyrkor, men aldrig en präst predika evangeliet i en moské.
Detsamma kan sägas om integration i det svenska samhället. Det är inte trovärdigt att man har den ambitionen när man inte gjort någonting för att främja muslimers integration under alla år som man har haft verksamhet i befintliga lokaler.
Atique Ullah lovar att ingen extremism kommer att tillåtas i den nya moskén. Men varför har extremism tillåts i Uppsalamoskén? Atique Ullah och andra TJ-aktiva har suttit i Uppsalamoskéns styrelse utan att göra någonting åt det faktum att Gävleimamen Abo Raad, en av jihadismens viktigaste ledare i Sverige, hållit studiecirklar för unga män (länk). Det första man ser när man går in på Uppsalamoskéns hemsida (länk) är en annons för Abo Raads kurser!
Abo Raad har en god relation till TJ. För många år sedan reste jag själv en tre dagars resa med TJ till Gävle där vi blev väl mottagna av Abo Raad i hans moské. Om Atique Ullah inte tycker om extremism, varför har han inte protesterat mot Abo Raads verksamhet i Uppsalamoskén?
För er som inte känner till bakgrunden: Abo Raad hyllade terrorgruppen Islamiska Statens offensiv i Irak sommaren 2014. Läs mer i Gefle Dagblad den 10 september 2015: “Abo Raad pekas ut som militanta islamismens ledare i Sverige” (länk).
När planerna på ett moskébygge först dök upp 2013 engagerade sig tusentals personer på Facebook i gruppen ”Nej tack till moské i Stenhagen”. Jag rekommenderar att man går med där. Den här moskén kommer att öka segregationen och svenskofobin och lägga en grund för ytterligare radikalisering.