Monarkin behöver finna sin roll

Idag fyller kung Carl XVI Gustaf 71 år. Samtidigt som vi gratulerar honom, finns skäl att uppmana kritikerna att tala om vad som skulle vara bättre än den monarki vi haft i mer än tusen år.

Sverige är en av världens äldsta monarkier som kan beläggas tillbaka till 900-talet. Och vår nuvarande konung är den som varit statschef längst i svensk historia – över 43 år på tronen. Därmed har han slagit både Gustav V och Gustav Vasa.

Men monarkier har haft svårt att finna sin roll i moderna, demokratiska samhällen. Också det svenska kungahuset behöver bättre finna sin roll. I Expressen presenteras idag en ny opinionsmätning från Demoskop som visar att 39 procent av svenska folket har stort eller ganska stort förtroendet för kungahuset. Trenden har under lång tid uppvisat ett svagt vikande förtroende. Andelen som har mycket litet förtroende har ökat till 18 procent.

Nu är ju valet inte mellan att ha monarki eller ingenting. Det vore intressant att se vad utslaget blir om de tillfrågade får välja mellan kungahus eller en av riksdagen utsedd president i form av avdankad yrkespolitiker, typ Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin.

Jag ryser vid tanken.

Sedan har monarkin en konstitutionellt mycket viktig funktion i en demokrati: stå för kontinuitet oberoende av enskilda valutslag. I vår tid har vi svårt att uppskatta kontinuitet, eftersom vi inte sett vad som kan hände om den plötsligt är borta.

Mina tankar går till kejsardömet Tyskland där kejsaren Vilhelm II abdikerade 1918 och Weimarrepubliken infördes. Detta banade vägen för den totalitära diktaturen, när den demokratiskt valde presidenten Paul von Hindenburg dog. Hade monarkin funnits kvar hade en ny statschef enligt tronföljden utsetts, vilket blockerat möjligheten för ett Hitlertyskland där försvarsmakten tvingades att svära trohet till diktatorn personligen.

Alternativet till monarki, när det gäller att upprätthålla kontinuitet i konstitutionen, är att som i USA utse en mäktig Högsta domstol vars domare utses på livstid. Det skulle ge jurister betydligt större makt gentemot svenska politiker än idag.

Med andra ord, alternativen till monarki är inte så självklara som en del vill påskina.

Det svenska kungahuset står för en lång och, i dagens värld, unik tradition som väcker intresse i omvärlden. Arvkungadömet innebär, trots eller snarare tack vare de ålderdomliga formerna, en större pluralism i den svenska statens maktutövning. En konstitution blir starkare om den inte hängs upp på en princip, ett val och en valdag, utan innehåller olika beståndsdelar som balanserar varandra.

Men monarkier behöver i demokratier med närgångna medier finna sina former bättre än de gör. Krypskyttet mot svenska monarkin är konstant.

Ämbetet må gå i arv, men enkelt att upprätthålla är det inte. Och kanske är det först i kriser som monarkins verkliga betydelse visar sig. Vi såg hur kung Carl XVI Gustaf efter tsunamin 2004 kunde samla svenska folket i sorgen trots att partipolitikerna gjorde bort sig och visade häpnadsväckande oförmåga och bristande insikter i vad ledarskap innebär i svår kris.

Så, det är lätt att kritisera rådande monarki, men betydligt svårare att se att något alternativ skulle vara bättre. Och, bör man nog lägga till, det som fungerat och överlevt i mer än 1000 år, kanske inte är så dumt i längden, trots allt.