Vi är skyldiga offren att titta närmare på fakta kring våldtäkter även om det utmanar vårt svenska förhållningssätt att inte diskutera obekväma fakta. En ärlig diskussion om sexualbrott och migration behövs, där vi inte sopar uppenbara statistiska samband under mattan. Verkligheten måste gå före önsketänkande.
Hade någon frågat mig för femton år sedan hade jag tyckt att frågan var måttligt intressant. Det är väl inte så märkligt att nyanlända, unga män från Medelhavsregionen bosatta i stökiga områden var överrepresenterade i brottsstatistiken, även gällande våldtäkt. Och jag anser fortfarande att man inte ska ägna sig åt kollektivt skuldbeläggande eller bidra till hatstämning.
Men alltså, är vi inte skyldiga offren att titta närmare på detta även om det utmanar vårt svenska förhållningssätt att inte diskutera obekväma fakta? För det rör sig om fakta.
I januari åtalades en syrisk man i Östersunds tingsrätt för att ha dragit in en trettonårig flicka på en toalett och våldtagit henne vaginalt och analt. Med hänsyn tagen till hans uppgivna ålder dömdes han till ”två månaders fängelse och skyddstillsyn”. Fler uppseendeväckande exempel finns, men inget åtal väcktes mot den grupp (!) av afghanska män som hade sex med en rullstolsbunden kvinna på en toalett i Visby, eftersom hon inte hade gjort tillräckligt motstånd.
Anekdotisk bevisföring? Kanske det, men statistiken är inte mindre brutal. SD:s kansli har ”in house” gjort en sammanställning av forskningsläget i en rapport (se länk nedan), det finns nämligen en hel del studier.
Och slutsatsen är entydig, män med utländsk bakgrund är tydligt överrepresenterade i våldtäktsstatistiken. Vidare, tittar man närmare på i vilka länder gärningsmännen är födda kan överrepresentationen rusa i höjden, det gäller i synnerhet regioner som vi förknippar med asylmigration.
Ju grövre brotten är desto tydligare blir överrepresentationen.
I en studie från 2006 noterar juristen och forskaren Anne-Christine Hjelm att 85 procent av de dömda till minst två års fängelse i för våldtäkt i Svea Hovrätt under 2002 var av utländsk bakgrund. Offren förefaller till övervägande delen vara svenska. En annan studie av Vania Ceccato från 2014 visar att visar att över två tredjedelar av de misstänkta våldtäktsmännen i Stockholm under åren 2008-2009 utgjordes av utländska medborgare och karaktäriserades av att vara ”etniskt olikartade”.
En vanligt förekommande förklaring är att detta beror på socioekonomiska faktorer och vi förstår givetvis att social situation spelar roll, oavsett etnicitet. Men för det första förklarar det inte hela överrepresentationen och för det andra har Sverige medvetet bjudit in tiotusentals unga män, där man faktiskt kunde förutsäga att en hög andel skulle gå direkt in i ett socialt och ekonomiskt utanförskap. Med ett minimum av förstånd skulle man ha insett att närvaron av dessa rotlösa, unga män med söndertrasad social bakgrund från länder med omodern kvinnosyn skulle utgöra en enorm riskfaktor för ökad sexualbrottslighet.
Exakt vilka konsekvenser de senaste årens migration har haft i detta avseende är inte klarlagt, men Brottsförebyggande rådet noterar att andelen kvinnor som upplever sig ha utsatts för sexualbrott har mer än fördubblats mellan 2012 och 2015. Dessutom vet vi att regeringen inte vill uppdatera statistiken gällande sexualbrottslighetens koppling till migration.
Många naiva svenskar har svårt att ta till sig sambandet, sannolikt ett resultat av att media tenderar att bortförklara det hela och sopar uppenbara statistiska samband under mattan.
Det är sorgligt och åtminstone lite besynnerligt med tanke på att vi instinktivt brukar ta parti för den svagare parten. Tydligen stipulerar den mediala logiken att ”utländsk bakgrund” trumfar ”utsatt får våldtäkt” vad gäller underläge och utsatthet.
Nu är det inte så enkelt att våldtäkterna upphör i samma ögonblick vi får en klarare bild över vilka gärningsmännen är och syftet med en kartläggning handlar inte om kollektivt skuldbeläggande.
Däremot skulle vi behöva en ärlig diskussion om statistik, migration, och muslimska länders syn på den västerländska kvinnan, där vi utgår från sanningen som den faktiskt ser ut snarare än vad vi vill att den ska vara.
*
Se mer: Våldtäktsrapport 2017 (pdf)