Skärp lagarna mot terrorbrott

Flathet och räddhåga gäller i Sverige om terrorlagar. Därför har landet blivit ett slags sanktuarium för såväl terrorister som jihadister som är benägna att delta i terroraktioner.

Det har talats mycket om straffskärpningar vad gäller det som kallas ”terroristbrott”. Tyvärr finns det inget som tyder på att straffskärpningar vad gäller denna typ av brott skulle leda till att flera misstänkta brottslingar lagförs och döms. Vad är då grundproblemet?

Det är inte att rent objektivt beskriva vilka typer av handlingar som är straffbara i sig. Däremot är det svårigheterna att bevisa det subjektiva rekvisitet, att det fanns en viss avsikt med att utföra de handlingar som konstituerar den rent objektiva brottsbeskrivningen.

Sverige har blivit ett slags sanktuarium för såväl terrorister som jihadister som är benägna att delta i terroraktioner. Det bedöms att omkring 300 personer har lämnat Sverige för att delta i terror, direkt eller indirekt som medhjälpare till terrororganisationer. Av dessa bedöms omkring 150 har återvänt efter ”välförrättat värv” eller av andra skäl. Här kan finnas stora mörkertal men det torde stå klart att Sverige hyser såväl terrorister som potentiella terrorister i form av anhängare till terroristorganisationer och säkerligen även medlemmar av terrornätverk. Det just genomförda attentatet i Stockholm stöder en sådan hypotes.

Terroristbrott beivras enligt lagen (SFS 2003:148) om straff för terroristbrott. Här räknas upp en rad grövre brott (mord, grov misshandel, människorov, grov skadegörelse, mordbrand, sabotage, spridande av gift och smitta m.fl.) som kan konstituera ett terroristbrott enligt lagen. Dock krävs att den misstänkte hade för avsikt att;

1) Injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp
2) Otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig (läs: EU) organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd, eller
3) Allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller mellanstatlig organisation

Det kan naturligtvis vara svårt nog för en åklagare att bevisa att de objektiva rekvisiten föreligger (mord etc). Än svårare är det naturligtvis att bevisa att den misstänkte hade för avsikt att åstadkomma någon av de effekter som anges ovan. Om en svensk medborgare, och anhängare till en terrororganisation, således skär halsen av en person och detta filmas av någon som deltog vid dekapiteringen men sedan hoppar av och lämnar filmen till polisen uppfylls inte det subjektiva rekvisitet, såvida inte en allmän spridning av filmen från dådet skett, och något terrorbrott föreligger inte.

Det är visserligen grundläggande i straffrätten, så som civiliserade länder ser på det hela, att det måste ha funnits ett uppsåt (hade för avsikt) för att kunna dömas. Om någon hugger en annan med kniv och offret avlider men man inte kan styrka uppsåtet kan inte dömas för mord utan endast för ett lindrigare brott, t.ex. vållande till annans död. När det gäller terrorbrott borde vi kunna leva med lägre beviskrav rörande det subjektiva rekvisitet även om det innebär en något minskad rättssäkerhet för förövaren. Vi ser ju särskilt allvarligt på det vi kallar terroristbrott versus ”vanliga brott” (mord etc). I annat fall hade vi ju inte behövt någon särlagstiftning. Om vi inte är beredda till detta får vi leva med att ett mycket fåtal terrorister kan dömas för terroristbrott och det är väl det vi redan sett prov på i Sverige.

Lagen ovan om terroristbrott har senare kompletterats med brottsbeläggning av offentlig uppmaning att begå terroristbrott, rekrytering till terroroperationer och utbildning i terror. Dessutom har vissa resor brottsbelagts om den misstänkte hade för avsikt att:

1) Begå eller förbereda terroristbrott
2) Meddela eller ta emot instruktioner angående terroristbrott.

Även här brottas rättsapparaten med det subjektiva rekvisitet ”hade för avsikt” och jag vet inte om ens någon ännu har lagförts och dömts i enlighet med nyare lagstiftningen?

Vi har en tradition av s.k. teleologisk lagtolkning vilket innebär att ändamålet med en lagregel skall beaktas och inte endast den exakta ordalydelsen. Ändamålet i dessa sammanhang bör vara att angripa terrorism och de som hänger sig åt terrorism, direkt eller indirekt, på bred front. Det handlar inte endast om vår fysiska säkerhet utan om vårt samhälle som vi vill se det, baserat på demokrati, frihet och jämlikhet.

Även om våra politiker skyr diskussionen om islam måste vi se den uppenbara koppling som finns mellan islam och terror. IS-krigare skriker inte av en händelse Allah är stor och Muhammed är hans profet i samband med urskillningslösa och grymma avrättningar. Jag återkommer strax till ämnet.

Sveriges regering vägrar styvnackat att kriminalisera tillhörigheten (”medlemskap”) till terrorrörelser. Så har däremot skett i Tyskland, Frankrike, Holland, Belgien, Estland och Österrike, samtliga demokratiska rättsstater.

Inrikesminister Ygeman mumlar om att det kräver grundlagsändring. Regeringen är inte direkt snabb med att använda lagstiftning och Ygeman har givit uttryck för en synnerligen flegmatisk inställning med uttalanden som; ”Vi har de lagar vi har” och liknande. Och han säger; ”Det är bara vid seriösa problem [vad är ett oseriöst problem?] och hot mot nationen som regeringen är beredd att föreslå snabba förändringar i lagar och regler”.

Visst, vi vill inte tillbaka till Carl Lidboms (minister under Palme samt senare svensk ambassadör i Paris) lättsinniga inställning till lagstiftning men terrorism måste ses inte endast som ett ”seriöst problem” och hot mot nationen utan ett hot mot grunderna för hela vår civilisation.

Sverige har fyra grundlagar (Regeringsformen, Successionsordningen, Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen). Grundlagarna är ett uttryck för vårt samhälles övergripande spelregler eller vad man skulle kunna kalla samhällskroppens skelett. Det är svårare att ändra grundlagarna än andra lagar då de ses som fundamentala för vår demokrati, rättsordning och frihet.

I Regeringsformen (RF) stadgas i 2 Kap 1§ att; ”var och en är gentemot samhället tillförsäkrad bl.a. föreningsfrihet d.v.s. frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften. Det är denna paragraf den flegmatiske Ygeman lutar sig emot när han vägrar att överväga att kriminalisera medlemskap i en terrororganisation. Att ändra en grundlag kräver att en anmälan om ett ändringsförslag till riksdagen ”vilar” i minst 12 månader innan beslut tas. Endast om 5/6 av de röstande i riksdagen är ense kan en ändring ske direkt.

Men, ingen regel utan undantag. Enligt 2 Kap §20 i RF kan bl.a. föreningsfriheten begränsas i lag (som endast kräver enkel majoritet i riksdagen). Enligt §21 får en sådan begränsning endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Vidare får begränsningen inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål (teleologiskt tänkande) som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan åskådning.

Jag har svårt se att ett förbud mot medlemskap i en terrororganisation inte skulle vara godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Inte heller att ett sådant förbud skulle utgöra ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Anledningen är ju inte heller att den terror vi nu ser är starkt förknippad med extrem Islam. Det är själva våldet, det urskillningslösa mördandet och skadegörelsen, som är skälet till ett förbud, inte Islam i sig.

Enligt min mening borde inte endast medlemskap i en terrororganisation straffbeläggas utan allt samröre med en sådan. Vad samröre skall anses vara får jurister med vassa pennor utmejsla. Visst, en sådan oprecis vid brottsbeskrivning innebär en minskad rättssäkerhet men den skulle innebära att betydligt fler potentiella terrorister skulle kunna kallas till förhör och vidare utredning. Det är nödvändigt att ändamålet får helga medlen om vi menar allvar med att angripa terrorism. Skyddsintresset för de som visar solidaritet med terrororganisationer uttrycker sig uppskattande om terrordåd är minimalt.

Om inte min analys är helt fel borde något icke socialistiskt parti, t.ex. Sverigedemokraterna, ta initiativ till ett förbud i lag att vara medlem i en terrororganisation. Och också mot samröre med sådan. Det är konstitutionsutskottet som bedömer om undantaget i Regeringsformen är tillämpligt, d.v.s. att begränsning av föreningsrätten kan ske genom vanlig lag och därmed beslutas med enkel majoritet i riksdagen. En sådan lag torde inte skada någon eller begränsa våra friheter i övrigt och dessutom sannolikt ha ett mycket stort folkligt stöd. Hur kan man motivera att vi inte gör allt vi kan för att bekämpa terrorism, vår tids pest?

Sedan borde all terrorlagstiftningen ses över och göras mer överskådlig och, som sagt, beviskraven mildras och bredare brottsbeskrivningar övervägs för att ge åklagare och domstolar ett större manöverutrymme att just uppfylla ändamålet med lagstiftningen, allt i enlighet med den teleologiska principen.

En svårighet, dock överkomlig, är att en kriminalisering av medlemskap i en terrororganisation kräver en definition av ”terrororganisation”. Här får man väl snegla på FN och kanske EU. Den hädiska tanken slog mig att regeringens avoghet skulle kunna bero på rädslan att vissa muslimska organisationer som verkar i Sverige skulle kunna komma att betraktas som terrororganisationer eller med nära band till eller samröre med sådana. Men så kan det väl ändå inte vara, eller?