Anklagelserna mot ett av landets största partier är inte politisk analys, utan mer ett sorts neuropolitiskt funktionshinder. Det kan kallas SD-Tourettes syndrom som är verkningslöst eller snarare gynnas partiet opinionsmässigt.

För tiotalet år sedan hade Sverigedemokraternas partiledning ett överskuggande problem. Man hade svårt att nå ut till allmänheten och ännu svårare var det för partiets företrädare att själva göra sig hörda i debatten. Inte nu längre. Nu handlar allt om Sverigedemokraterna och inför valet 2018 tar alla ställning, för eller emot.

På den vänsterliberala flanken är det frågan om ett avståndstagande av existentiell karaktär, som om det handlade om Mordor eller Nazityskland ungefär.

Andres Lokko, journalist på SvD ställer följande fråga på twitter: ”Är alla nu alltså till slut på det klara med att SD och IS utgör exakt samma hot med intill förvillelse identiska mål och ideal?”

Även den luttrade höjer ett ögonbryn.

Aftonbladets Fredrik Virtanen har likställt SD med Erdogans islamister i Turkiet och Henrik Schyffert utförde någon sorts våldtäkts-pantomim för att uttrycka sin mindre respektfulla åsikt om partiet som 20-25 procent av väljarkåren verkar ha bestämt sig för att rösta på. Anders Lindberg, också Aftonbladet, kräks på SD så for han kan, ofta utifrån mycket skruvade argument och ”historikern” Henrik Arnstad spottar fascistanklagelser så att han nästan tappar andan.

Ovanstående kommer från personer som är mycket etablerade i svenska media och exemplen kan mångfaldigas och mångfaldigas igen. Men detta är inte politisk analys. Det är SD-Tourettes syndrom, ett sorts neuropolitiskt funktionshinder. Slutsatsen är alltid färdig innan man börjar resonera, allt annat än en negativ åsikt om SD:s politik är otänkbart redan innan man börjar tänka. Om man nu gör det.

Behöver man verkligen vara SD-sympatisör själv för att förstå det överdrivna och osmakliga i all denna svartmålning? Jag anser att det är en förolämpning av alla väljares intelligens, vilket för övrigt många av väljarna själva också verkar ha kommit fram till. Mycket talar i själva verket för att SD går mot positionen som största parti 2018, trots en storm av spottloskor och förolämpningar.

Om målet är att minska väljarstödet för SD tror jag att det är verkningslöst, tvärtom gynnas partiet opinionsmässigt av denna svartvita antingen-eller-analys. SD:arna stärks i sin roll som rebeller och motståndare till en medial elit som man tappat all respekt för.

Hur hamnade vi här?

På den vänsterliberala planhalvan rör det sig om en åsiktsmaffia, där man skulle svika hela vänkretsen och själv riskera att bli paria om man darrade på manschetten i sitt ovillkorliga avståndstagande från det åttonde partiet. Jag undrar också om det inte är nervöst att se sina mobboffer stiga till en maktposition, det kan inte vara så roligt.

En intressant sak är att inte ens journalister i mainstreammedia som lagt sig relativt nära SD:s samhällsanalys, det finns några stycken, vågar yttra något positivt om partiet. Anna Dahlberg, ledarskribent på Expressen, tillhör dem som efter valet 2014 faktiskt gjorde upp med den mediala likriktningen i migrationsfrågor och hon har skrivit ett antal ganska insiktsfulla texter på detta tema. Men när det kommer till SD tar det stopp, då blir det Tourettes syndrom igen, låt vara i en mildare form. Eller är det så enkelt att Dahlberg och hennes likasinnade vill behålla sina jobb?

Det är väl ingen risk att pendeln ska slå åt andra hållet, men alla partier och deras företrädare ska självklart underkastas seriös granskning. Det jag skulle välkomna är lite vanlig intellektuell hederlighet.

Är det för mycket begärt?