Pjäsen på Göteborgs stadsteater om den unge muslimske mannens väg från Angered till IS i Syrien har väckt stor uppmärksamhet. Jag såg ”Jihadisten” igår, mindre än en vecka efter islamistiska attacken i Stockholm.
Det är bäst att själv se den konst och kultur man kommenterar. Ursäktar pjäsen radikaliseringen? Skuldbelägger den omgivningen? Är samhällskritiken rättvisande? Pjäsen har framstått som kontroversiell.
Själv blev jag positivt överraskad. Jag anser den vara relevant. Och den speglar samhällsfenomen som inte alls bara berör förorterna, utan djupare existentiella brister i vår tid.
Genom att följa den unge förortsmannen, ”Ilia”, fångar pjäsen den kanske största konflikten i dagens samhälle: den mellan enormt höga förväntningar och ambitioner och hur de krossas i mötet med den krassa och gråa verkligheten.
Alla Ilias möten – med hans småkriminella kompisgäng, med föräldrar och syskon, med tjejen, med arbetsförmedlingens handläggare samt med imamen på moskén och med islamistiske rekryteraren – präglas av motstridiga förväntningar på honom när han nu träder in i vuxenlivet.
Så långt är det knappast märkvärdigt. Vi har alla att hantera olika förväntningar från andra. Men det som slår mig är den destruktiva ton som präglar det förortsliv som pjäsen skildrar. Det svenska samhället är ”skit” och Sverige försöker bara utnyttja människorna i förorten. Varför ska vi torka arslet på svennar, är en fråga som ställs när arbete i äldreomsorgen kommer på tal.
Sådant förakt förekommer också bland etniskt svenska ungdomar. Unga med självförhärligande ambitioner om att bli rik, känd och lycklig, kan alla bli ”kränkta” av att på arbetsförmedlingen höra att man borde börja jobba som assistent på äldreboende. Ska jag – jag! – torka skit på äldreboende. Aldrig!
Skillnaden är hur de unga tolkar denna påhittade kränkning av egot. En svensk ungdom är en del av det svenska samhället och tar ”kränkningen” personligt, som riktat enbart mot mig. För den med invandrarbakgrund kan kränkningskänslan omvandlas till något kollektivt, inte specifikt mot mig utan mot ”sådana som mig”, dvs vi som inte är svenskar.
I kollektiviseringen av påhittade kränkningar – för det är självfallet ingen kränkning att erbjudas betalda, men föga glamorösa arbetsuppgifter – ligger en sprängkraft som jag inte tänkt på innan jag såg den här pjäsen. Invandrarungdomar kan kanalisera sitt missnöje (med att inte ha blivit stormrik kändis vid 19 år) på samhället – det svenska samhället – på ett sätt som inte unga med välförankrad identitet i samhället kan göra. I grupp blir offerrollen så mycket starkare. Offerrollen växer och blir identiteten. Istället för svensk är man offer.
Bristen på förankring och de kulturkrockar som föräldragenerationens krav medför kan skruva upp identitetskrisen dramatiskt. Pjäsen speglar väl misslyckandet med att uppnå förväntningarna och hur Ilia beskrivs som ”looser”, värdelös förlorare, i både hans egna och andras ögon. Och förlorarstämpeln gör jakten på status än starkare. Och fallet, när man misslyckas nå status, än djupare.
Förortsjargongen i pjäsen präglas av en stark motsättning, vi mot dom: invandrarna blir lurade av svennarna. Egna misslyckanden är svennarnas fel. Vi måste ”slå tillbaka” eftersom de (svenskarna/européerna) attackerar oss, är en replik från IS-rekryteraren i pjäsen.
Jag är själv uppvuxen med små resurser. Men istället för att skylla på alla andra, blev jag från mycket unga år uppmanad att lösa det själv. Jag fick aldrig veckopeng och löste det genom att sälja maj-blommor på stan, knacka dörr och sälja jultidningar, delade ut direktreklam i brevlådor och sedan dela ut Göteborgs-Posten tidigt på mornarna genom att springa trappor upp och ner. Jag struntade i att klasskamrater fick pengar av sina föräldrar utan att behövt göra något alls. Istället för att bli kränkt av orättvisan, var jag nöjd med att ha tjänat egna pengar. Jag hade gjort något. Löst uppgiften. För mig själv bevisat att jag duger. Det stärkte min självkänsla, istället för att bryta ner den.
Kontrasten till pjäsen är dramatisk. I den skyller man ständigt och jämt på andra för sin egen situation. Man bedömer sig själv efter vad andra säger. Man tar till sig anklagelser om att vara en ”looser”. Man instämmer med dem som hånar parkförvaltarjobb i Rannebergen. Kratta löv? Hahahah.
I pjäsen verkar den unge mannen inte ha någon egen själ. Han låter andra avgöra vem han är. Och till slut blir den enkla lösningen att fly från verkligheten in i Islamska Statens svartvita värld som slutar i paradiset.
Men jag kom faktiskt också att tänka på Gustav Fridolin och övriga politiska makthavare. De liknar den unge förortsmannen i den meningen att de också flyr från verkligheten in i utopierna och upp på de rosa molnen. Det är så mycket mer spännande att ta emot hundratusentals migranter och få beröm av Barack Obama och Angela Merkel, än att lösa vatten och avlopp och se till att fattigpensionärerna får drägligare tillvaro. Vatten och avlopp? Hahahah.
”Jihadisten” speglar för mig därför inte bara miljön där en ung man väljer blodig extremism, utan det klimat som råder i hela samhället idag. Alla flyr från verkligheten, in i goda men groteska utopier. Den unge förortsgrabben till IS, regeringsledamöterna till öppna hjärtan och öppna gränser med katastrofala konsekvenser för samhället.
Vi måste sänka ambitionerna för våra egon och se till vad vi faktiskt åstadkommer i vår vardag istället för att drömma om stordåd. Vi behöver en rejäl dos Aristoteles. Vårt självförverkligande ligger inte i vad andra tycker, utan i stolthet över vad vi själva var och en gör i verkligheten. Oglamoröst? Ja. Verkligheten är sådan! Ta in det! Vilken bakgrund du än har, och vilken position du än sitter på.
Hanne Mathisen Haga, Misagh Sharifian och Magdi Saleh i Jihadisten på Göteborgs stadsteater. (Foto: Ola Kjelbye)
*
Se mer: Jihadisten.