Vi måste släppa på rädslan och tala klartext om islam. Den är ickedemokratisk, homofobisk, segregerande (vi mot ”de otrogna”) och kvinnoförnedrande. Är inte nuvarande dubbelmoral vad man skulle kunna kalla inverterade islamofobi?
I Sverige förekommer inte någon öppen och hederlig diskussion om Islam. Den som riktar kritik mot Islam förpassas saklöst till islamofobernas skara.
Islamofobi har blivit ett vapen i händerna på vänstern och de politiskt korrekta i deras kamp mot de som dristar sig att förespråka frihet, jämlikhet och demokrati av västerländskt snitt. Enligt samma perversa logik kan man inte kritisera vår invandringspolitik utan att hänföras till rasisternas skara.
Initiativet med en s.k. ”nationell samordnare mot våldsbejakande extremism” är ett misslyckande, helt i linje med den naivitet som kännetecknar svensk politik i dessa frågor.
Det var den tidigare alliansregeringen under Reinfeldt som instiftade den här hybriden mellan myndighet och funktion inom regeringskansliet. Först ut som ”chef” för denna ”kvasimyndighet” var Mona Sahlin som med sedvanligt troskyldig blick och munnen full av floskler anställde sin livvakt och i samband därmed gjorde sig skyldig till osant intygande vilket är ett brott som kan rendera fängelse, särskilt om det sker av en myndighetsperson.
Sahlin skrev frimodigt felaktiga intyg på myndighetens brevpapper i syfte att vilseleda angående livvaktens inkomstförhållanden för att på så vis möjliggöra för honom att köpa en lägenhet som han egentligen inte hade råd med. Sahlin ljög tungan svart och slingrade sig som en ål och det blev till sist för mycket även för vänsterpressen och de politiskt korrekta. Sahlin klarade sig undan med ett s.k. strafföreläggande på SEK 47.000.
Det politiska ansvaret för den nya ”myndigheten” hamnade så småningom under kultur- och demokratiministern Alice Bah Kunhke, svensk politiks salongslejoninna par préférance. Mycket snart visade det sig att hon inte hade en humla om vad denna frälsarmyndighet sysslade med eller hur verksamheten fungerade i olika delar av Sverige.
Det finns en gräns för hur charm och ”bludder” kan tillåtas överflygla okunskap och dumhet.
Låt oss tala klartext. En helt övervägande del av de terroristbrott som begåtts under senare år har utförts av personer tillhörande, eller sympatiserande med, islamistiska våldsbejakande organisationer eller nätverk.
När det gäller risken för terrordåd har Säpo konstaterat att radikala islamistiska rörelser är det främsta hotet. Islamism är inte endast fysiskt våld och materiell förstörelse utan också infiltration och ohederlighet.
En mängd muslimska organisationer i Sverige har under en följd av år tillskansat sig miljoner i offentliga bidrag. Dessa organisationer verkar under olika ”anständiga” beteckningar och har lärt sig upprätta formellt klanderfria, men de facto helt osanningsenliga, ansökningar om bidrag från ytterst de svenska skattebetalarna.
En av alla dessa organisationer är Sveriges Förenade Muslimer (SFM). Bidragen till SFM har beviljats av ytterligare en av alla dessa sannolikt helt onödiga ”myndigheter”, nämligen Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (Mucf). Myndighetens credo anges som; ”Vi tar fram kunskap om ungas levnadsvillkor och det civila samhällets förutsättningar”. Rappakalja!
Aftonbladet, ironiskt nog, och tankesmedjan Timbro granskade SFM:s verksamhet och noterade att organisationen bland annat anlitat islamistiska föreläsare som propagerat för jihad (heligt krig enligt Koranen) som en väg till Paradiset samt uttryckt antisemitiska, homofobiska och kvinnofientliga synpunkter. För Mucf var allt detta tydligen ”ny information” vilket naturligtvis är nys. Det här hade vi inte en aaaaning om!
Och Aftonbladet slår sig för bröstet för att, tillsammans med Timbro, ha ”avslöjat” SFM! God morgon och av med nattmössan! Nåväl, efter dessa ”avslöjanden” kände sig Mucf:s ledning nödsakad att upphöra med att ekonomiskt stödja SFM samt återkräva en halv miljon kronor i tidigare utbetalda bidrag. Mucf:s talesman anger som motiv att SFM:s verksamhet strider mot demokratiska idéer! Det hade varit klädsamt att man hade förstått det långt tidigare.
När det gäller alla dessa muslimska organisationer som verkar under falsk plagg har vetskap funnits sedan tidigare.
Författaren Johan Lundberg kom 2013 ut med boken Ljusets fiender. Lundberg redogör för en mängd obskyra muslimska organisationer som erhållit miljonbelopp i bidrag från staten.
Den svenska staten stöder således organisationer som systematiskt bjuder in terrorister och fängelsebelastade politiska aktivister med en allt annat än demokratisk agenda. Till yttermera visso förefaller det fritt fram för terrorsympatisörer att skriva artiklar i ansedda tidskrifter och ge ut böcker på väletablerade förlag som gammalmedias kulturredaktioner välvilligt recenserar. Det behöver väl knappast sägas att Lundbergs bok i stort sett förbigicks med tystnad.
Jag skall här endast nämna ett exempel ur Lundbergs genomgång då det är så hårresande. Den muslimska organisationen Ibn Rushd sägs vara ett ”studieförbund”. I en intern rapport 2013 anklagar Ibn Rushd svenska staten för rasism! De uppgivna skälen till den grava anklagelsen var att; staten drivit kampanjer mot hedersvåld, tvångsgifte och äktenskap med underåriga! Sverige beskrivs sammanfattningsvis som en ”apartheidstat”. Ja, detta är sant men har stilenligt silats bort av den politiskt korrekta pressen och vårt politiska etablissemang.
Först på senare tid har våra politiker föreslagit hårdare straff för terrorism. Jag har skrivit om detta tidigare och konstaterat att hårdare straff inte i sin enskildhet är något effektivt verktyg mot terror även om det i sig kan motiveras.
Vad det i stället handlar om är att definiera ”terrorbrott” på ett sätt som gör det möjligt att snabbt ingripa för polis, åklagare och säkerhetspolis samt att i nästa steg kunna döma i domstolarna. Det bör därför redan vara ett brott att ”ha samröre” med terrororganisationer och terrornätverk.
Detta har mig veterligen endast föreslagits av en kvalificerad journalist, nämligen Svenska Dagbladets Ivar Arpi. Självklart måste straffsatserna vara betydligt högre när terroristbrottet utgörs av mord, tortyr, allmänfarlig ödeläggelse m.fl. än när brottet består av att någon visat sympati för eller propagerat för terror.
För att komma åt denna typ av brottslighet och också kunna ingripa i ett tidigt skede måste de subjektiva rekvisiten för terrorbrott kraftigt tonas ned även om detta enligt gängse sätt att resonera minskar rättssäkerheten för den misstänkte. De subjektiva rekvisiten innebär att gärningsmannen måste haft för avsikt att; injaga allvarlig fruktan hos en befolkning, tvinga offentliga organ att vidta eller avstå från att vidta åtgärder eller allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat.
Det blir då också nödvändigt att domstolarna får ett större manöverutrymme att tolka lagen teleologiskt och där syftet med lagstiftningen är att föregripa terrorbrott och hårt straffa begångna brott. Terrorlagstiftningen borde skrivas om och struktureras så att den blir mer överskådlig och lättare att tillämpa. Att endast höja straffsatserna är helt otillräckligt.
Endast fysiska personer kan begå brott; krama avtryckaren, hugga med kniven, spränga människor och byggnader i luften etc. En organisation kan normalt sett inte begå brott. Vad gäller terrorbrott är det som jag påpekat nödvändigt att kriminalisera på visst sätt definierat samröre med en terrororganisation. Att kriminalisera medlemskap i en terrorrörelse är närmast en självklarhet och ett förhållningssätt som säkert har djup förankring hos allmänheten.
Lagstiftning skall ju gärna harmonisera med vad folk i allmänhet anser vara rätt och riktigt. Skall det behövas flera terrordåd i Sverige innan den dovt talande och försiktigt tassande inrikesministern Anders Ygeman går på offensiven?
Det är möjligt att inskränka den grundlagsskyddade föreningsfriheten i ordinarie lag, det vill säga med ett majoritetsbeslut i riksdagen. Som vanligt remitteras frågan nu till en utredning. Det må vara men det är då vitalt hur uppdraget definieras och jag tror inte att Ygeman och justitieminister Morgan Johansson har begärt en utredning om det som är grundläggande för att få till stånd en effektiv och folkförankrad terroristlagstiftning?
Jag tror att det politiskt korrekta Sverige, och då inte minst vänstern, bävar för en terrorlagstiftning som kan komma att beröra muslimska organisationer som redan är verksamma i Sverige och som hittills bemötts med silkesvantar, ekonomiska bidrag och naiva föreställningar.
När det gäller möjligheterna att få generösa statsbidrag så betonas alltid att organisationerna i fråga skall omfatta; demokrati, alla människors lika värde, jämlikhet, tolerans mm. Alla muslimer är naturligtvis inte potentiella jihadister eller terrorister. Dock, islam är en ideologi (liksom kommunism, fascism m.fl.) som så starkt avviker från de värden som prisas så högt i våra officiella sammanhang.
Därför måste våra politiker och media släppa på rädslan och tala klartext om islam. Islam är; icke demokratisk, homofobisk, segregerande (vi mot ”de otrogna”) och kvinnoförnedrande. Hur är det möjligt med denna dubbelmoral eller vad man skulle kunna kalla inverterade islamofobi?