Feministiskt initiativ har insett att genusvetare inte räcker som kärntrupp om man ska klara konkurrensen från andra partier. Därför spelar man raskortet i förhoppning att ”rasifierade” väljare som identifierar sig med sin hudfärg ska komma till undsättning.
Vissa svenska kvinnor försöker verkligen göra allt rätt från sin ideologiska utgångspunkt. De är antirasister, liberalsocialister, miljöradikaler, veganer och självklart feminister, somliga engagerar sig kanske i Feministiskt initiativ. Budskapet från Gudrun Schymans nya parhäst som partiledare, Victoria Kawesa, lyder dock som följer, via Twitter:
”Vita #liberalfeminister upprätthåller ojämlikheter mellan kvinnor.”
Fel hudfärg alltså, det måste kännas lite tungt. Frågan är om det just nu finns något politiskt parti i Sverige med samma fokus på just hudfärg och jag noterar att två, ähum, ”vita” kvinnor nyligen sade upp sig från Fi:s kansli i Stockholm.
”När ska svensk politik sluta anpassas till den vita medelklassen” lyder en slogan från förra året, och Kawesa själv kom snabbt in på ”vita svenskar” när hon intervjuades i SVT:s Rapport.
I övrigt är Feministiskt initiativ nästan en parodi på flumvänsterns ”allt åt alla”, med fri invandring, generösa offentliga bidrag parallellt med arbetstidsförkortning och allmän kravlöshet. Man har duckat en diskussion om vad detta skulle kosta och har inte närmare kommenterat en rapport av Liberala ungdomsförbundet, där kostnaderna för 22 av 25 av Fi:s vallöften beräknas till 488 miljarder per år. Eftersom målet i slutändan verkar vara att avskaffa Sverige som fungerande samhälle anser jag att detta är en underskattning, åtminstone om politiken skulle genomföras fullt ut.
Låt mig skjuta in att skillnaden i kritisk granskning av SD respektive Fi hittills varit så löjeväckande uppenbar att den inte ens behöver kommenteras närmare.
En paradoxal aspekt på Feministiskt initiativs ultraliberala linje i värdefrågor, bland annat fri familjebildning i form av institutionaliserad polygami, är att det skulle tillåta muslimska män att skaffa flera fruar i enlighet med mycket omoderna traditioner. Extremliberal migrationspolitik skulle i den verkliga världen bana väg för accelererande islamisering och enklavisering av samhället, vilket skulle få uppenbart negativa konsekvenser för kvinnors och homosexuellas rättigheter i de svenska förorterna. Individer och organisationer som bedriver ett seriöst arbete mot hedersvåld, även på den vänstra planhalvan, är inte imponerade av Fi, tvärtom känner de sig motarbetade.
Av programmet framgår att man vill rasera ”de strukturer som upprätthåller könsmaktsordning, rasism, klassklyftor och heteronormen”, men diskussionen är abstrakt. Att kvinnor utsätts för våld i förorterna vill man helst inte ens höra talas om, det enda man vet är att det inte behövs fler poliser. Det är så långt ifrån riktiga lösningar man kan komma.
Omkring 15 procent av väljarna och hälften av journalisterna är ungefär såhär aningslösa och det spelar i slutändan inte så stor roll om de föredrar Vänsterpartiet, Miljöpartiet eller Feministiskt initiativ. I grunden handlar det samma verklighetsfrånvända retorik, samma ekonomiska analfabetism och samma iver att lägga sig i medborgarnas liv. När detta är sagt vill jag understryka att dessa partier har en helt legitim röst i det demokratiska samtalet i kraft av sitt väljarstöd.
Ett dilemma som den radikala vänstern har är att de här väljarna har minst tre partier att välja på, dessutom talar många företrädare för SSU ett språk som de förstår. Förra valet resulterade detta i att Fi trots välvillig inställning från media inte nådde riksdagen och tre procentenheter vänsterväljare brände sina röster, vilket för övrigt gav SD två extra mandat i riksdagen.
Det är uppenbart att Feministiskt initiativ har insett att genusvetare inte räcker som kärntrupp om man ska klara konkurrensen från andra partier. Därför spelar man raskortet i förhoppning att ”rasifierade” väljare som identifierar sig med sin hudfärg ska komma till undsättning.
Jag tror att det är ett misstag från partiets egen perspektiv, det hade troligen räckt med en något mer sansad framtoning för att fånga upp några av Miljöpartiets förlorade väljare och klara fyraprocentsspärren. De flesta personer med utländsk bakgrund delar inte Fi:s värderingar, som i första hand grasserar på svenska universitet. Och jag tror inte att man har råd att stöta bort akademikerna genom att angripa deras brist på pigment.