När rättsväsendets politisering kritiseras sker det ofta från ett ensidigt vänsterperspektiv, men det finns rimliga skäl att ifrågasätta det nuvarande systemets struktur. Politiseringen riskerar att drabba alla politiska läger och måste förändras i grunden.
Jan Guillous resa är märklig. Till skillnad från många andra, har hans utveckling inte varit att han blivit mer accepterande tolerant mot SD, efter hand som de växer. Tvärtom gjorde han ett, om än kritiskt, förhållandevis sakligt reportage om Jimmie Åkesson år 2009, där han tog avstånd från att kalla SD rasistiskt. Sedan har han blivit alltmer utrerad i sin kritik – varje vecka kommer ett allt grövre påhopp.
Den negativa tolkningen är att han är en opportunist, som fick kritik för sitt reportage och därför måste kompensera för detta. Den positiva tolkningen är att han har integritet och inte anpassar sig efter opinionens utveckling. Hur som helst kom han härförleden med ett absurt angrepp i Aftonbladet nyligen (länk).
De inledande raderna sätter tonen, och kan förefalla som början av en parodiartikel, som på absurdast möjliga sätt försöker uppfylla Godwins lag, den lag som säger att den som först kommer med en omotiverad referens till nationalsocialismen förlorar: ”Ett system där brottsmisstänkta judar skulle ställas inför nazistiska domare förespråkas av ingen. Tvärtom skulle man riskfritt våga gissa att alla ickenazister skulle finna en sådan ordning direkt vämjelig. Likväl har vi en sådan ordning i Sverige där SD:are i takt med partiets växande storlek fyller allt fler domarplatser (sic!) i svenska domstolar.”
Om man bortser från de löjeväckande referenserna finns förstås en poäng, i det att en nämndeman, av Guillou felaktigt kallad domare, riskerar att döma efter sina politiska övertygelser. Men det han missar är att denna risk i lika hög grad, eller kanske högre grad, gäller företrädare för invandringsförespråkande partier. Enligt min bedömning har SD en mer realistisk uppfattning om invandrare än de invandringsförespråkande partierna, och borde därmed ha bättre möjligheter att göra en rättvis bedömning, när invandrare ställs mot svenskar i en domstolssituation.
Förvisso har alla människor olika slags övertygelser, som kan påverka dem i olika riktningar. Den helt objektiva människan finns inte och kan inte finnas. Lidelserna, passionerna hör till den mänskliga naturen. Men det finns grader av partiskhet.
Det förefaller rimligt att en fackman, vilka privata åsikter han än må hysa, är mer benägen att följa lagboken än en politiskt tillsatt person, som valts in på grund av sina politiska åsikter. I de flesta fall där man vill ha en opartisk bedömning, vänder man sig inte till en politiker, utan till en expert. I domstolarna, vars beslut har minst sagt livsavgörande betydelse, låter man emellertid tre nämndemän obekymrat trumfa över en ensam juristdomare.
Invändningar av typen att det nuvarande systemet är kostnadseffektivt, eller att man har möjlighet att överklaga till hovrätten, känns inte vägande. Rättssäkerheten är alltför viktig.
Varför låter man då detta fortsätta? Varför ser man inte behovet att avpolitisera domstolsväsendet och ersätta nämndemännen med en professionell domarkår?
Här tror jag för en gångs skull att Guillou är något på spåren. Han skriver: ”Den osympatiska förklaringen till att detta föråldrade system bibehålls är att de politiska partierna får tillgång till 8 000 jobb som de kan belöna sina medlemmar med, i synnerhet dem som inte kunde göra karriär till de fetare köttgrytorna.”
Förvisso kan det för många politiker nog vara en intressant och givande erfarenhet, att vara nämndeman. Det privatintresset bör dock inte gå ut över rättssystemets trovärdighet.
Därför säger jag: avpolitisera rättssystemet i grunden. Avskaffa systemet med nämndemän och ersätt dem med jurister, som utses på professionella meriter.