Vad det skulle innebära för regeringen Löfvén att inte få igenom vare sig skattehöjningsförslagen eller ”stopp för vinstjakten i välfärdssektorn” är oklart. Vi lever i en surrealistisk värld där vi har en icke socialistisk majoritet i riksdagen men en socialistisk regering.
Våra politiker lägger sig till med ord och mantran som ständigt upprepas men knappast bringar något ljus i den politiska djungeln.
Stefan Löfvén talar bland annat om sitt ”samhällsbygge”. Finansminister Magdalena Andersson, tillsammans med inte minst Anna Kindberg Batra, talar bland annat om ”ordning och reda”.
”Sverige går bra nu”! Ja, vi befinner oss sannolikt på toppen av en högkonjunktur. Det är svårt se på vilka sätt den sittande socialistiska regeringen bidragit till detta.
Det talas om relativt höga tillväxttal (BNP) men det talas inte alls om BNP/capita som stagnerat under många år. Vi har alltså inte blivit rikare mätt på denna aggregerade nivå utan stått och stampat.
Man talar om en hög sysselsättningsgrad på över 80 procent men inte längre om arbetslösheten som ligger kring 7 procent eller på 12:e plats i EU-ligan. Löfvéns mål att Sverige år 2020 skall ha EU:s lägsta arbetslöshet är naturligtvis helt orealistiskt. En stor del av vår invandring på senare år avser vuxna födda utanför Europa och med en mycket låg, om ens någon, utbildning samt till detta språksvårigheter. I den gruppen ligger arbetslösheten på närmare 40 procent. Av samtliga arbetslösa är 55-60 procent födda i annat land än Sverige.
I dessa dystra siffror ligger stora framtida samhällskostnader begravda samt andra problem vad avser permanent segregation, utanförskap, kriminalitet mm.
De goda offentliga finanserna skall inte endast ses i ljuset av en god konjunktur utan också med beaktande av de stora objektiva behov av budgetmedel som finns inom centrala områden; Polis, försvar, immigration, sjukvård, infrastruktur och bostäder mm, mm.
Trots regeringens skryt om goda offentliga finanser och BNP-tillväxt föreslår man en rad höjda skatter som inte minst drabbar medelinkomsttagare typ sjuksköterskor, lärare samt företagare och landsbygdens folk m.fl.
Vi har redan en skattekvot som ligger i världstopp och önskar inte mer av denna socialdemokratiska paradgren. Vi vill inte tillbaka till den tid då många drog ned på sitt vita arbete och i stället jobbade svart. Det är en sjuka som drabbar överbeskattade samhällen och som socialdemokraterna har prövat tidigare med negativa konsekvenser såväl ekonomiskt som moraliskt.
Som jag ser det har det begåtts tre politiska kardinalfel som skadat och alltjämt skadar vårt land.
Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-politik där han slog följe med Miljöpartiet och fick med sig de övriga allianspartierna. Den kolossala och urskillningslösa invandringsvågen var en dolkstöt i den svenska samhällskroppen och som fått oöverstigliga konsekvenser.
Ett andra kardinalfel var den förkättrade ”decemberöverenskommelsen”. Här klev alliansledarna fram till slaktbänken som en skock förskrämda får.
Det tredje kardinalfelet var att istadigt vägra att samtala med Sverigedemokraterna. Man hade tillsammans med vänstern hetsat så kraftigt mot SD att det blev omöjligt att tänka rationellt och demokratiskt. I stället vidtog mobbing, demonisering och smutskastning. Ur Reinfeldts ögon strålade närmast ett oresonligt hat som knappast kan förknippas med statsmanskap.
I en demokrati går det inte att blunda för parlamentariska realiteter.
Vi lever i en surrealistisk värld där vi har en icke socialistisk majoritet i riksdagen men en socialistisk regering. Det är inget annat än ynkedom. Det krävdes en ung kvinnas mod när kristdemokraten Sara Skyttedal ”knäckte” decemberöverenskommelsen. Vare sig hon eller KD fick dock något tack för detta.
När det gäller regeringens vårbudget kan allianspartierna inte enas även om samtliga säger sig vilja stoppa skattehöjningar. Vi kan konstatera att det inte längre finns något som förtjänar kallas allians. Det finns endast fyra vilsna partier som är mer eller mindre handlingsförlamade till följd av dystra opinionssiffror och beröringsskräck med SD, ett parti som dessutom till allianspartiernas gemensamma förtret har goda opinionssiffror.
Partierna försöker återskapa sina identiteter innan allianstiden, vilket är svårt. Inte minst för Moderaterna som nådde kortsiktiga framgångar med en rent populistisk politik utan förankring hos sina kärnväljare. De övriga allianspartierna drogs med i Reinfeldtsyran och som ledde till prestigefulla ministerposter. Maktens dragningskraft är nästan obetvinglig.
Förutom budgeten och skatterna så är ”vinstjakten” i ”välfärden” en ödesfråga som snart måste avgöras.
Ilmar Reepulas utredning angående detta sågas av de flesta tunga remissinstanserna. Det är ett marxistiskt aktstycke som rimligtvis endast kan tilltala Vänsterpartiet. Löfvén lät sig spelas in i ett hörn av Sveriges kommunistledare. Oförsiktigt nog lovade Löfvén dyrt och heligt att sätta stopp för ”vinstjakten i välfärden”.
Bara att använda en sådan vokabulär visar varifrån inspirationen kommer. Lika säkert som amen i kyrkan kommer en icke socialistisk majoritet i riksdagen att rösta emot om något som endast liknar Reepalus förslag läggs fram. Det är en helt undermålig utredning utan någon som helst konsekvensanalys och dessutom helt stridande mot vårt marknadsekonomiska system som i högsta grad skapat vårt lands välstånd.
Låt oss hoppas att ”allianspartierna” inte faller till föga i den galna decemberöverenskommelsens anda. En förhandlingslösning mellan allianspartierna och regeringen, och där vinstsnacket begravs, skulle rimligtvis inte godtas av Jonas Sjöstedt och därmed borde budgetsamarbetet mellan regeringen och kommunisterna vara över.
Vad det skulle innebära för regeringen Löfvén att inte få igenom vare sig skattehöjningsförslagen eller ”stopp för vinstjakten i välfärdssektorn” är oklart. Jag tror att han skulle bita sig fast vid taburetten och vilka av allianspartiernas ledare skulle vara beredda att dra svärdet? Jag vågar inte sätta en slant på att någon av dem har den ”guts” som behövs. Oredan står för dörren!