Jihadisten som attackerade Stockholm visar att vi har ett asylsystem som ger utländska medborgare skydd på bekostnad av svenskarnas trygghet. Vi borde inte ta emot en enda asylsökare. Det finns ingen anledning. Det är fred våra grannländer.
Rakhmat Akilov, jihadisten som attackerade Stockholm, skulle utvisas från Sverige, men höll sig undan polisen.
”Det gör mig enormt frustrerad”, sa statsminister Stefan Löfven i sitt tal på Socialdemokraternas kongress. ”Har man fått avslag ska man lämna landet”.
Ja, det är självklart. Men saken är den att asylsökarna inte borde vara här överhuvudtaget. Vi borde inte ta emot en enda asylsökare. Det finns ingen anledning. Det är fred våra grannländer.
Vi skulle hjälpa många fler för mindre pengar genom insatser i närområdet, som i Syrien och i dess grannländer. Det finns ingen anledning för en syrier att ta sig hela vägen till Sverige för att bli säker.
Jo, men de har det svårt ekonomiskt, säger vissa. Asylsökarna har det så dåligt i Turkiet och Libanon med flera länder. Det må vara sant. Men det har inget med asyl att göra. Det är inte vårt ansvar att försörja alla världens fattiga. Det går ju inte heller. Vi ger ett visst bistånd.
Men vi behöver folk, säger andra. Låt oss säga att vi behöver folk, till exempel ingenjörer. Det har inte heller något med asyl att göra. Asyl söker man för att få en fristad. Behöver vi folk så hämtar vi just de som vi behöver. Handplockar dem med rätt kunskaper och färdigheter. Det är bara korkat att ta in hundratusentals helt okända asylsökare, varav flertalet har låg utbildning, och hoppas att någon av dem ska ha den efterfrågade kompetensen.
Nu bygger vår flyktingpolitik på att vi på pappret upprätthåller asylrätten samtidigt som vi gör det svårare för asylsökare att ta sig hit. Vi delar till exempel inte ut visum till medborgare från länder som vi tror kan vilja flytta hit. Man vet att om alla som ville söka asyl i Sverige skulle kunna göra det, så skulle det svenska samhället kollapsa på nolltid.
”Sverige ska inte tillbaka till den situation vi hade hösten 2015. Aldrig”, sa Löfven.
Det är bra. Men varför hamnade vi där? Det beror på att kloka människor som vågade ta upp det självklara faktumet att volymer spelar roll blev mobbade. Man fick inte ha ett sakligt samtal. Om Löfven vill att folk ska lita på honom borde han försöka ge en trovärdig förklaring till varför man tidigare förde en ohållbar flyktingpolitik. Många har nog svårt att lita på de politiker som inte hade klokheten att förutse vart det barkade, och, om de såg, inte hade modet att tala ut.
”Alla som får avslag ska återvända hem”, sa Löfven. Som sagt, de skulle inte ha släppts in. För var är rättvisan i att ta in just de asylsökare som lyckats ta sig till Sverige och strunta i alla flyktingar som är kvar i konfliktens närområde? Det är varken rättvist eller förnuftigt. Eftersom vi inte kan ta in alla världens flyktingar i Sverige, så måste vi välja. Hur hjälper vi flest? Jo, i närområdet. Och genom att införa asylstopp frigör vi resurser som kan användes till det.
Den nuvarande asylpolitiken utsätter oss för risker. Helt okända människor släpps in i landet bara de uttalar det magiska ordet asyl. Sedan ska deras ansökningar utredas här. Det kan ta lång tid och kan innebära psykiskt lidande. Och rötäggen bland dem hinner ställa till med allt möjligt sattyg. Dessutom, ju längre de bor här, desto svårare blir det att skicka hem dem.
Nu menar jag ju att vi inte ska ta emot några ansökningar, men skulle vi göra det, så skulle de få söka från utlandet. Först när ansökan blivit beviljad, skulle de få komma in.
Det som hände hösten 2015 var inte i första hand en ”flyktingkris”. Faktum är att flyktingarna i världen blivit fler sedan dess. Det var i stället en kris för svensk flyktingpolitik. Bristerna blev synliga för var och en.
Fallet med jihadisten som attackerade Stockholm visar att vi inte kan ha ett asylsystem som ger utländska medborgare skydd på bekostnad av svenskarnas trygghet. Ett sådant system kan aldrig bli legitimt, utan måste reformeras drastiskt eller lägga ner.