Alex Schulman tillhör den grupp av TV-kändisar och självutnämnda ”kulturpersonligheter” som har låtit sig stöpas i den absolut perfekta, politiskt korrekta kokillen. Liksom det övriga kollektivet av odrägligt politiskt korrekta skribenter och politiker har Schulman drabbats av ”SD-noja”, en sjuka som ironiskt nog och till mångas förtret synes spela SD i händerna.
Under rubriken ”Att likställa SD med V är att normalisera rasism” skrev Alex Schulman den 2 april en krönika i Expressen. Inspirationen till artikeln påstås han, något långsökt kan tyckas, ha fått vid ett besök i en leksaksaffär med sin dotter. Dottern var enligt Schulman förslagen och pekade på en el-bil för SEK 12 000 men fick nöja sig med en docka för SEK 200. Önskan om dockan framstod ju i ljuset av hennes förstahandsval som ytterst modest. Och utifrån denna sensmoral konstruerade Schulman sin artikel.
Då det är väl belagt att en stor majoritet av mediernas medarbetare är kommunister, socialister eller miljöpartister så har Vänsterpartiet (V) i stort sett helt undgått skärskådning. Partiets rötter är Sovjetkommunismen, folkmördarna Lenin och Stalin. Sovjet under Stalin var en av de grymmaste mördarregimer som världen skådat.
Vänsterpartiet (under annat namn) var inte endast sympatisörer utan helt styrda från Moskva, det vill säga det Sovjetiska kommunistpartiet. Det var inte så länge sedan C.H. Hermanson var partiledare för V och hans gräsliga hyllningstal till Stalin på Medborgarplatsen i Stockholm efter diktatorns död tål att påminnas om. Någon värre och äckligare panegyrik avseende en folkmördare torde inte gå att uppbringa. Men, som sagt, V har tagit avstånd från sitt förflutna och då är allt frid och fröjd enligt den inbilske Schulman. Under alla förhållande har den analytiske Schulman kommit fram till att V ändå inte är ett hot mot demokratin. Indirekt således, att SD är ett sådant hot.
Att även SD tagit avstånd från sitt tidiga förflutna räknas inte i Schulmans värld. Och beviset för detta är ett antal citerade uttalanden från SD-sympatisörer. Här finns det som jag ser det två relevanta kommentarer att göra; Ja, det är uppenbart att det fortfarande i SD-leden finns såväl rena knäppgökar som personer med ett extremt dåligt omdöme. En förklaring torde vara att partiet vuxit så snabbt att man inte haft möjligheter att tillräckligt noga kontrollera de personer som blivit satta att representera partiet i olika församlingar.
Mitt intryck är dock att man arbetar målmedvetet med detta och att ambitionen är ”nolltolerans”.
Det andra kommentaren är att representanter för övriga partier inte tillnärmelsevis ”kontrolleras” på samma pedantiska vis. Nu blir väl ingen gladare av att det med största sannolikhet finns omdömeslösa och ”knäppa” personer inom alla partier men intrycket som förmedlas blir missvisande, vilket ju förvisso är meningen.
Och så var det här med ”demokratin”. Den politiske analytikern Schulman säger indirekt att SD är ett hot mot demokratin medan ”ingen kan säga att V utgör ett sådant hot”. Då Schulman ofta utgår från personliga anekdoter ur sitt eget liv snarare än från fakta och analys utgår jag ifrån att han inte bemödat sig med att läsa vare sig SD:s eller V:s partiprogram. Han är ju kändis och självutnämnd ”kulturpersonlighet” och det borde väl räcka. Jag har inte läst SD:s partiprogram i detalj men jag tror jag vågar lova att det inte finns något där som skulle kunna hävdas hota demokratin. Låt oss ta en snabbtitt på V:s partiprogram och se om vi där kan finna något som kan uppfattas som ett hot mot demokratin.
De flesta partiprogram är ju svulstiga och strävar efter att i ord omfatta allt som kan anses gott och anständigt. De skall således läsas med rödpennan i högsta hugg. Om man, som jag själv, är anhängare av såväl demokrati som marknadsekonomi är läsningen av V:s partiprogram en som man säger ”rysare”. Några axplock;
I preambeln upplyses vi om att ”Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund”. Det skulle ju kunna vara ett hopkok på Miljöpartiets och Feministiskt Initiativs programförklaringar; jämlikhet, lika rättigheter för män och kvinnor samt en god miljö.
Partiet säger sig sträva efter ett socialistiskt samhälle och därvid använda de medel som behövs för att förverkliga människans frigörelse. Stora ord men tyvärr ord som också skaver då socialismens dystra facit är att den i praktiken alltid lett till misär och ofrihet och knappast någon befrielse i positiv bemärkelse.
Partiprogrammet ångar av nostalgi. Genomgående används en marxistisk vokabulär som arbetarklass, borgare och klasskamp. Marx ägnade nästan en livstid åt att på ett bibliotek i London bygga en ekonomisk modell som sades vara deterministisk, det vill säga kunde förutse framtiden. Det visade sig att Marx teorier och förutsägelser var en utopi och brast på samtliga punkter. För att travestera på devisen över ingången till aulan vid Uppsala universitet; ”Att tänka stort är stort men att tänka rätt är större”.
Marx teorier blev trots sina fel en inspirationskälla för världens värsta mördarregimer under 1900-talet; Stalins Sovjetunionen, Maos Kina, Pol Pots Kambodja, Nordkorea, Kuba, Laos med flera. Så mycket för den socialistiska frigörelsen av människan enligt V:s partiprogram.
Vänsterpartiet bemödar sig inte att definiera ordet demokrati som används så flitigt i partiprogrammet. Anledningen är naturligtvis att det vi vanligen avser med demokrati inte är förenligt med kommunism och socialism. Indirekt får man dra slutsatsen att med demokrati avser V helt enkelt och ytterst vilseledande sitt eget program!
”Kapitalismen är per definition odemokratisk”, enligt partiprogrammet vilket ju är logiskt om man accepterar V:s egen demokratidefinition.
Så kommer slutklämmen; ”Kapitalets makt måste brytas för att demokratin skall kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former”. I en något skruvad form, för att om möjligt undgå den kritik jag här framför, är det en målsättning för partiet att förstatliga eller kollektivisera hela näringslivet. Med all historisk erfarenhet i bagaget kan vi därför med trovärdighet säga att V är ett hot mot demokratin, helt i strid med Schulmans lättsinniga tes.
Liksom det övriga kollektivet av odrägligt politiskt korrekta skribenter och politiker har Schulman drabbats av ”SD-noja”, en sjuka som ironiskt nog och till mångas förtret synes spela SD i händerna och få våra traditionellt icke socialistiska partier att närmast implodera. Jag antar att Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson med flera skänker Schulman en tacksamhetens tanke. Tänk vad ett besök i en leksaksaffär kan ställa till med!