Vi borde alla känna tacksamhet för att leva i Sverige

Att lyfta moraliska aspekter som tacksamhet i politiska debatter är synnerligen känsligt nuförtiden. Och än mer laddat blir det om begreppet används i samband med invandring. Men tacksamhet, och de relationer denna känsla berör, behöver stärkas i samhället för att vi ska kunna värna vår unika svenska och nordiska tillit till samhället.

En röst som vänder sig emot tacksamhet är ekonomen och författaren Tino Sanandaji. I en stor intervju i Expressen (länk) om sin bästsäljande bok ”Massutmaningen” vänder han sig emot tacksamhet, oavsett om kravet på tacksamhet kommer från vänsterextrema tidningen ETC eller, som Sanandaji säger, rasistiskt ”trash med låg IQ”.

– ETC och flera andra medier tycker att jag ska vara tacksam för att de tror att jag gått skattefinansierade utbildningar i Sverige och i USA. Det är ganska roligt att svenska vänsterfalangen kräver tacksamhet av mig för att jag har gått amerikanska privatfinansierade utbildningar.

– Det är en ganska intressant inställning som jag noterar från den extrema vänstern och från trashhållet med rasisterna. De kräver invandrare på någon sorts förödmjukande tacksamhet och tror till exempel att det är tack vare dem som jag och många andra har utbildat oss. Det är det naturligtvis inte, det är tack vare oss själva. Det finns en politiskt korrekt rasism från vänsterhåll där man anser att jag ska hålla käften för att jag är invandrare.

– Det är inte så att Sverige är det enda landet i världen där man kan leva ett bra liv. Folk har en förenklad bild av våra hemländer och säger att ”hade du inte kommit till Sverige hade du levt i misär, därför ska du vara tacksam”. Den inställningen som svenskarna har – att de konstant kräver tacksamhet – skapar enorm förbittring hos invandrare, säger Tino Sanandaji.

Jag tillhör dem som lyft tacksamhet som en viktig aspekt. Men det har inte främst varit riktat mot dem som likt Sanandaji är produktiva och respekterar landets regler – invandrade och etniska svenskar lika. Skälet till att jag såg behov av att påminna om att det finns skäl att vara tacksamma mot Sverige, var att skribenter och poeter med invandrarbakgrund uttryckte sitt förakt mot Sverige och det svenska.

Av någon anledning är personer som Jonas Hassen Khemiri, Athena Farrokhzad, Somar al Naher och Hynek Pallas särskilt hatfyllda mot Sverige och har närmast gjort karriär i medierna på att sprida förakt mot det land som jag älskar. Och när detta hat fått stå oemotsagt i medierna blev det ett skäl för mig att ge mig in i partipolitiska sammanhang igen, och stödja Sverigedemokraterna.

Det finns flera skäl att inte ta sådan skit.

Att smutskasta det svenska och anklaga svenska folket, som gör enorma uppoffringar för nyanlända, för rasism är inget bra sätt att skapa samförstånd och tillit. Ett av de viktigaste skälen till att Sverige varit ett samhälle präglat av trygghet och välstånd – till skillnad från majoriteten av världens länder där hat, våld, förtryck, primitiva klansamhällen och fattigdom alltid dominerat – är att vi haft världsrekord i tillit mellan medborgare, även för dem man inte känner och inte är släkt med.

När denna avancerade civilisation byggd på tillit attackeras är det en helt rimlig och logisk reaktion att försvara det svenska med krav på tacksamhet, var man än är född. Även om politiska och kulturella etablissemang inte gör det, är vi många i detta land som älskar Sverige och det samhällsbygge vi och våra förfäder byggt upp.

Vi har all rätt att försvara det svenska, på samma sätt som kurder, fransmän eller japaner bör försvara sina kulturella särdrag. Särskilt mot primitiva beteenden från de delar av världen som saknar trygghet och gemenskap. Och vi som älskar vårt svenska samhälle känner tacksamhet för att ha fått födas i detta land.

Det handlar inte om undergivenhet utan om stolthet.

I Aftonbladet har Karin Pettersson skrivit, “jämlikar kräver inte tacksamhet av varandra”. Det är ett värdenihilistiskt felslut. Dem vi i vår vardag oftast känner tacksamhet gentemot är just våra “jämlikar”, utan vars stöd livet skulle vara mycket tyngre. Tacksamhet är en förutsättning för att det civila samhället ska fungera.

De som förespråkat öppna gränser har lurat på invandrare en falsk bild om att man bara har att kräva sin rätt av Sverige. Så är det inte. Man har också uppenbara skyldigheter i detta land: att försörja sig själv, följa landets lagar och regler, att inte ligga andra till last, att ställa upp på omgivningen. Först när man gjort sin plikt kan man kräva sin rätt, som Socialdemokraterna sa innan man anammade värdenihilism och identitetspolitisk extremism.

Jag tror egentligen inte Tino Sanandaji och jag har så olika syn när det kommer till praktiken. I Expressen säger han:

– Jag menar att det är rimligt att kräva lojalitet och att invandrare precis som alla andra följer reglerna, men om svenskarna kräver tacksamhet eller assimilation borde de fundera på om det är smart att ha så omfattande invandring för det funkar aldrig, det leder till etnisk konflikt på sikt. De flesta invandrare inkluderas och det är inget stort praktiskt problem för invandrare som lär sig svenska och skaffar svenska vänner. Bevisligen är det inget oöverstigligt hinder, säger Sanandaji.

Det är lustigt hur vi använder orden. Jag menar att den praktiska innebörden av det Tino här säger är att visa tacksamhet och att vara assimilerad. Det har ingenting med etnicitet att göra, utan om svenska seder och bruk – i handling. Det handlar inte om uttal, hudfärg eller blodsband, utan om att visa respekt för samhället man lever i.

Vi behöver alla agera enligt svenska normer, för då kan tilliten till det större samhället – och inte bara till familjen/släkten/klanen – upprätthålls. Det är assimilering enligt mitt synsätt. Det är också att i praktiken visa tacksamhet till Sverige.

Amerikaner har mycket lättare för denna moraliska diskussion. När jag läste biografin ”Worthy Fights” av Leon Panetta (den i alla kretsar respekterade förre försvarsministern, CIA-chefen och Bill Clintons stabschef) uppskattade jag särskilt hans inledning, där han gör en vacker bugning till Amerika. Han berättar om hur hans föräldrar kom från Italien med få dollar på fickan. Han deklarerar sin oreserverade tacksamhet för allt det Amerikas förenta stater gjort för honom och hans familj. Det finns ingen förnedring eller underordning i detta, men däremot ödmjukhet.

Man kan också definiera tacksamhet så som Johan Hakelius uttryckt det. ”Nu är det förstås sant att svenskar säger ‘tack’ hela tiden. Till kassörskor, busschaufförer och middagsvärdinnor, till exempel. Men det är en artighetsfras, som ‘hej’ eller ‘välkommen’. Ett sätt att underhålla grannsämjans staket mellan oss. Verklig tacksamhet kräver motsatsen: att vi river staketet och blottar oss (…) Den tacksamme erkänner sig behövande. Inte helt självständig. Bunden till någon annan, eller något annat.”

Den som egoistiskt bara kräver rättigheter, känner naturligtvis aldrig någon tacksamhet mot den anonyma välfärdsstaten. Men för att det ska finnas en välfärdsstat måste folk betala sina skatter. Om den solidariteten inte finns, faller välfärdsstaten samman.

Det är här Socialdemokratin gick vilse. De slutade tala om skyldigheter och plikter, och betonar bara rättigheter. Det har skapat ett egoistiskt, otacksamt, kallt och osolidariskt samhälle. Det är ett socialt klimat där en välfärdsstat inte kan överleva. För vem ska stå för solidariteten om alla bara kräver sina rättigheter?

Och det gäller inte bara ekonomiska välfärden, utan om nationalstaten och dess förmåga att samla folket kring gemensamma lagar och regler. Bara genom sammanhållning och traditionell svensk normbildning kan vi återskapa tryggheten och framtidshopp. Då är otacksamhet inte rätta attityden.