De gamla partierna är kosmopolitiska globalister som föraktar det svenska och hyllar allt som inte är svenskt. Att tvätta bort den imagen kräver mer än omvändelse i ord under galgen inför valdagen.
Holländska valet beskrivs som en historisk seger för högerliberal VVD, vilket är lustigt eftersom partiet gjorde lika stor väljarförlust som Moderaterna i senaste riksdagsvalet.
När Moderaterna tappade 21 procent av sina riksdagsmandat 2014 ansågs det vara en enorm valförlust som gjorde att Alliansen lämnade över regeringsmakten till de rödgröna. I Nederländerna tappade högerliberalerna 20 procent av sina parlamentsplatser (från 41 till 33), men då beskriver svenska och internationella medier detta som en gigantisk valseger. Tala om falska nyheter.
I Dagens Industri beskriver PM Nilsson, klokt nog, inte VVD som segrare men att dess partiledare och premiärminister Mark Rutte ”gjorde några intressanta drag under valrörelsen som bidrog till att försvaga högernationalisten Gert Wilders”.
Mark Rutte förhindrade ett än värre katastrofval för sitt regeringsparti (det andra regeringspartiet, Socialdemokraterna närmast förintades) genom att bli nationalist.
För det första, skriver PM Nilsson, övergav Rutte den gränslösa flathet som också plågar svenska debatten om förortskriminalitet, stök på bibliotek och förtryck av kvinnor. Rutte sa rakt ut att de som vill skapa ett kalifat bör lämna landet.
För det andra vek han inte en millimeter mot den turkiska regeringens försök att bedriva kampanj i Nederländerna. Turkiska regeringsplan fick inte landa och regeringsföreträdare ledsagades ut ur landet.
För det tredje sa Rutte att Wilders ”står för fel sorts populism” och därmed kunde Rutte själv ”visa att även han kan vara populist, anti-elit och stå upp för landet”, enligt PM Nilsson.
Tio år för sent
Problemet med PM Nilssons analys är att den är tio år för gammal. Jag framförde ungefär den här analysen till flera partisekreterare i Alliansregeringen 2007-2008, då det nationella perspektivet och konflikten med extremistisk islam blev allt tydligare.
Men de etablerade partierna struntade fullkomligt i denna opinionsutveckling. Eller rättare sagt, man hånade och förlöjliga den. Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt kom att se dessa tendenser som sina värsta fiender.
Det PM Nilsson missar, är att förtroendet och tilliten till att de etablerade partierna skulle mena allvar om de plötsligt började tala väl om Sverige, är noll. Förra sommarens Almedalstal var fyllda med blågula hyllningar från etablerade partier, men inga väljare tog det på allvar. Väljarna genomskådade spektaklet: det var tomt och innehållslöst väljarfjäsk, utan varje uns av seriös värderingsförändring.
Jag håller med PM Nilsson att den nationalism som Rutte – under galgen – började tillämpa är rätt sorts nationalism. Och i Sverige finns det ett parti som står för den – och tror på den. Alla gamla partier står för antinationalism och är extremistkramare och hånfulla förnekare av svensk kultur. De är kosmopolitiska globalister som föraktar det svenska och hyllar allt som inte är svenskt.
Att tvätta bort den imagen kräver mer än omvändelse i ord under galgen inför valdagen. Därför tappade Mark Rutte i Holland lika mycket väljarstöd som Fredrik Reinfeldt 2014. Etablissemanget blir inte anti-etablissemang bara genom att knäppa med fingrarna och låtsas att man övergivit det man så hårt hållit fast vid i så många år.
*
Se mer om nederländska valet (länk)