Sakta men säkert tappar folk förtroendet för välfärdsprojektet eftersom balansen mellan rättigheter och skyldigheter rubbats. Misstro och misstänksamhet breder ut sig när asylindustrin slukar allt fler miljarder. En sanningskommission borde fastställa hur denna katastrofkurs utstakades och ansvar måste utkrävas.

Under andra hälften av 1980-talet samlar ett antal nationellt orienterade ungdomar in pengar och köper därefter en begagnad kopiator. Den användes först till kopiering av ett flygblad som vid denna tid redovisar socialbidragskostnader riktade till framför allt utomeuropéer som åberopat asylskäl och som fått rätt att permanent vistas på den yta som enligt oss endast till namnet fick kallas Sverige.

I flygbladet presenteras månadsbidragets storlek och olika tillägg som gratis glasögon eller tandvård. Ett högt engångsbelopp för inköp av möbler och husgeråd toppar listan. Till en början förtegs innehållet i medierna, men våra och andra liknande flygbladskampanjer gjorde att de istället försökte avslöja brister och anklaga Framstegspartiet, som stod bakom informationen, för att sprida lögner. Faktum är att makthavarna fick ge sig, eftersom siffrorna stämde. För att stävja missnöje beslutades att ”etableringsbidraget” till möbler omvandlades till ett lån, men hur många som betalt tillbaka lånet vet ingen, en sedvanlig mörkläggning.

Moderaterna redovisar i september 2016 via riksdagens utredningstjänst uppdaterade siffror om bidragsrullningen i asylindustrins spår.

En familj med fyra barn får 32 800 kronor i månaden skattefritt. Retroaktiv föräldrapenning till medföljande barn uppdagas som en rättighet bland många. Jag är inte förvånad över kostnaden, men upprörd över att det ska ta flera decennier av bidragsrullning i mångmiljardklassen innan ett parti inom sjuklövern ska börja bry sig.

Är det senkomna uppvaknandet endast en taktisk manöver för att stoppa väljarflykten?

Det är ingen vetenskap på hög nivå att en välfärdsstat förutsätter intäkter som överstiger kostnaderna. Systemets legitimitet bygger på en tilltro till välfärdsstatens arkitekter, till deras förmåga att fördela rättvist, att omfördelningen ger effekt som smörjer hela samhället. I slutänden ska välfärdens tjänster leda till ett bättre samhälle och ge hjälp där den behövs mest. När sjuka inte får vara sjuka, när funktionshindrade nekas stöd, när pensionärer tvingas vända på varenda krona sticker det i ögonen när välfärdens resurser går till en ständigt växande biståndsbudget, en asylindustri.

I den svenska välfärdsstatens begynnelse diskuteras hur tryggheten blir bestående, hur hållbar välfärd ser ut – en grundbult är balansen mellan rättigheter och skyldigheter eller plikt före rätt. De arkitekter som tagit vid efter välfärdsklassikern, socialminister Gustav Möller, har gruvligt misslyckats i att vidmakthålla vad tidigare generationer byggt. Varningar för överutnyttjande har klingat ohörda. Sakta men säkert har de som finansierat välfärden tappat förtroendet för välfärdsprojektet och därmed har misstro och misstänksamhet fått breda ut sig i konkurrens om begränsade resurser.

Annie Lööf beskyller Jimmie Åkesson i en debatt för att sakna förslag som leder till en bättre integration av migranter från tredje världen. Jag förstår inte alls varför Sverigedemokraterna ska lösa problem som sjuklövern skapat. Om de lyssnat på oss unga som för över trettio år sedan försökte bilda opinion och kasta ljus över de ökade bidragskostnaderna, om de istället för smutskastning hade valt att lyssna på oss hade problemen varit minimala idag.

I centrum för en riskanalys står ett antal frågor. Kan allas gemensamma angelägenhet att vårda och bygga, att trygga säkerhet genom försvar av landets gränser och upprätthålla lag och ordning överhuvudtaget rubbas? Kan Sverige bli en tummelplats för bidragsnarkomaner där självutnämnda välgörenhetsapostlar delar ut pengar till de som skriker högt? Jag tror inte att välfärdsstatens pionjärer, som jag uppfattar som riskmedvetna, skulle gilla alla biståndsmiljarder till socialistiska diktaturer i tredje världen, inte skulle acceptera alla miljarder till en expansion av biståndsverksamheten i Sverige, som alldeles för länge beskrivits som flyktingpolitik.

Det finns säkert de som anser att vi ska släta över och gå vidare, att vi inte ska kräva upprättelse, men de har fel. Jag kan bygga broar, men först ska den smutsiga buken tvättas, först ska en sanningskommission fastställa hur denna katastrofkurs utstakades och ansvar måste utkrävas.