Det är kul när personer med väldigt olika bakgrund och politiska perspektiv talar om samma värderingar. Under veckan har både Jimmie Åkesson och Yrsa Stenius talat om ”det gemensamma” som svenskt särdrag.
I onsdags medverkade Jimmie Åkesson vid ett medlemsmöte för Sverigedemokraterna i Stockholms stad. Inför över 300 mötesdeltagare konstaterade han att vi inte kan jämföra Sverige med USA. Det är två helt olika samhällssystem.
Sverige har alltid understrukit värdet av en stark samhällsgemenskap. Vi har slagit vakt om sammanhållningen. Det är den som gjort att en jämlik tillgång till god välfärd kunnat uppnås, konstaterade Åkesson. Det är värderingen om en samhällsgemenskap som utgjort grunden för solidariteten, jämlikheten och tryggheten i vårt land.
Men det är just denna gemenskap som nu slås sönder på grund av en gränslös invandring. Sverige är ett extremt land, hur man än tittar på internationell migrationsstatistik. Det är bara Sverigedemokraterna som motsatt sig denna politik. Därför är det också endast Sverigedemokraterna som står upp för traditionell svensk välfärd och den trygghet den ger.
Den förre chefredaktören för socialdemokratiska Aftonbladet, Yrsa Stenius, skriver i en krönika i Fokus att ”USA och de nordiska demokratierna i vissa avseenden är skilda civilisationer. Då tänker jag på de djupgående folkbildnings- och folkrörelsetraditioner som är, eller har varit, mycket karakteristiska för oss men som har saknats i Förenta Staterna.”
Stenius fortsätter: ”I USA har vi redan kunnat se hur en vettvilling valdes till president på grund av att informationsnihilismen förintade ’det allmänna’ och ’det gemensamma’ som är det fält på vilket kollektiva strävan, rationalitet, politik i egenskap av demokrati i arbete, gror och växer.”
Tidstypiskt talar Yrsa Stenius om information, debatt och prat i medier, snarare än i sak om hur välfärdens tjänster och tryggheten fungerar och ska värnas. Men hon talar positivt om ”det gemensamma” som något som objektivt finns och borde värnas.
Frågan blir då, hur kan vi slå vakt om detta ”det gemensamma”? Och hur agerar Socialdemokraterna respektive Sverigedemokraterna för att rädda den svenska traditionen där befolkningen med självklarhet ser landet som en gemenskap som man känner solidaritet med och känner tillit till? Till skillnad från amerikansk individualism och skeptiska syn på staten. Och raka motsatsen till klansamhällen från andra delar av världen.
Jimmie Åkessons budskap var att Sverigedemokraternas hela existensberättigande ligger i att partiet gör allt för att rädda de gemenskaper som är kärnan i det som är kan kallas det svenska. Detta i strid mot den i årtionden förda politiken i Sverige, som konsekvent misshandlat gemenskaperna och är på väg att slå sönder dem.
Åkesson gjorde mycket klart att det inte handlar om invandring i sig, för ”invandring har vi alltid haft och kommer alltid att ha”. Däremot finna all anledning att göra motstånd mot volymerna, som är extrema, och kraven på nyanlända, som är obefintliga. Ett ovillkorligt krav från Sverigedemokraterna är att migranter ska göra sin plikt, sträva efter att bli en del av gemenskapen och inte tillåtas skapa parallellsamhällen.
För 40 år sedan hade det Jimmie Åkesson sa på Stockholmsmässan inte resulterat i några invändningar från dåvarande riksdagspartier. Men idag anses det kontroversiellt och Åkessons budskap möts med aggressivt motstånd.
Yrsa Stenius hoppas att folkbildning har varit vaccinering mot vettvillingar och att ”rationell organisation har varit rutin i vardagen”. Intressant är att Stenius talar i imperfektum, om det som varit. Dåtid. Hon vill visserligen göra ”aktivt motstånd” mot alternativa fakta, men ger ingen vägledning om hur de gemenskapssträvanden som hon så gärna hyllar ska värnas i nutid och framtid.
Skillnaden mellan Åkesson och Stenius är att Åkesson vill upprätta de gamla normerna om ”det gemensamma” och ”det allmänna” i vår tid, medan Stenius nostalgiskt talar om det som varit, men givit upp dessa värden för politik i nutid.
Den stora skiljelinjen mellan SD och S är om man tror att dessa värden kan fungera i dagens samhälle eller om de är reducerade till en stolt, men överspelad historia.