Samhället kräver gemenskap

Faran med gemenskapsupplösande tendenser analyserades redan av Ferdinand Tönnies, som konstaterade att ett samhället inte i längden kan fortbestå utan sammanhållande gemenskap.

Ferdinand Tönnies (1855-1936) skrev Gemeinschaft und Gesellschaft (ung. ”Gemenskap och samhälle” 1887) och tillhör sociologins verkliga klassiker. Efter andra upplagans, från 1912, väldiga genomslag har boken tillhört sociologins panteon och författarens rykte vilar helt på den. Jag vill i denna artikel föreslå, att det är värt att vända åter till verket, då det innehåller några väsentliga begrepp för att förstå vår tid.

Utgångspunkten för Tönnies arbete är begreppsparet ”gemeinschaft” och ”gesellschaft”. Begreppen brukar översättas med ”gemenskap” och ”samhälle”, men det fångar inte hela betydelsen. Gesellschaft kan också betyda till exempel ”sällskap” och ”bolag”.

Gesellschaft står helt enkelt för mer tillfälliga bindningar, medan Gemeinschaft står för det organiskt framvuxna från vilket man inte utan vidare kan slita sig loss. För att undvika tyska ord används dock fortsättningsvis i denna text orden ”gemenskap” och ”samhälle”, men med reservationen att de inte helt motsvarar normalt svenskt språkbruk.

Gemenskapen är det man är mest förtrogen med, medan man i samhället, i offentligheten, i någon mån alltid möter det främmande. Samhället är självvalt, gemenskapen är det inte. Gemenskapen kan ta sig uttryck som ett omedelbart känslomässigt bejakande, till exempel i förhållandet mellan mor och barn, mellan äkta makar eller mellan syskon. En något lösare gemenskap än släktskapet är grannskapet. Grannskapet kräver tillvänjning och är som starkast i bykulturer eller mindre samhällen. På en ännu högre nivå finns regioner och områden, och, i vår tid kanske viktigast, nationen.

I samhället sker ingenting av nödvändighet. Här ingås tillfälliga avtal emellan subjekt, och det överordnade värdet är nyttan. Ingen är här bunden av några eviga lojaliteter och ingen är del av något större, utan alla är fria individer.

Tönnies såg redan i sin egen tid, att gemenskapslösa samhällen började utveckla sig. Han tänkte då särskilt på storstäderna, där de gemenskapsdrag som mindre städer, liksom byarna, hade, började att försvinna. Särskilt tydligt blev detta i vad han kallar världsstaden, där inte ens den nationella identiteten består, utan folk från hela världen flockas.

I tidens kulturpessimistiska anda, som ekar också hos en svensk sekelskifteskonservativ som Vitalis Norström, profeterade Tönnies att gemenskapens tidsålder skulle avlösas av samhällets tidsålder. Där skulle endräkt, sedlighet och religion följas av konvention, politik och den offentliga meningens diktat. Hushåll, jordbruk och konst skulle ersättas av handel, industri och vetenskap. Allt skulle präglas av total individualism.

Förvisso har den moderna utvecklingen flera goda sidor, men just dess gemenskapsupplösande sida gjorde Tönnies rätt i att sätta fokus på. För samhället kan i längden inte fortbestå utan gemenskap; ett Athen kan följas av ett Rom.

Detta är tydligt i vår egen svenska samtid. Inga tekniska innovationer i världen gör att vi kan kasta vår tradition över bord och göra oss urarva. Under lång tid har inte bara familjen, utan också nationen och alla överindividuella gemenskaper stått under attack av kulturradikaler som tror att individen är allt som betyder något. Massinvandringen är bara det mest emblematiska uttrycket för detta.

Spåren visar sig i form av alienering, rotlöshet och splittring. Vi borde göra upp med den radikala individualismen och inse att samhället kräver gemenskap.