I svensk offentlig debatt och politik framstår Ryssland som det stora hotet mot Sverige, mot vårt sätt att leva, mot vårt statsskick. Ingen vän av Sverige kan enligt min mening passivt se på när en diskussion om vår relation till ett av våra mäktigaste grannländer pågår. Det finns all anledning att förhålla sig kritisk till den ensidigt negativa bilden av Ryssland som dominerar i vårt lands etablerade medier.

Alarmen om ett förestående angrepp mot Sverige klingar ihåligt med en blick i historiens backspegel. Relationerna mellan Sverige och Ryssland kan liknas vid ett förhållande som går upp och ned, men där minnen i med och motgång etsat oss samman, en slags hatkärlek existerar, där Sverige med storebrorskomplex mästrat med brösttoner utan att under 1900-talet kunnat leverera i ensamt majestät.

Under vikingatiden idkade vi handel och medverkade i grundandet av det ryska riket genom kungar från Roslanden, som kallades ruser, som förmodligen idag benämns ryssar, under Vasaättens regeringar kunde Sverige flytta fram sida positioner i Europa på Rysslands bekostnad. Slaget vid Stolbova är ett bland många under denna tid där Sverige segrade, men parallellt med strid löpte handeln mellan länderna.

Ryssland medverkade i den mäktiga koalition som satte stopp för det svenska östersjöväldet. När Karl XII år 1709 förlorade i slaget vid Poltava på rysk mark valde de att angripa svenska kuster, men ingen ockupation av Sverige inträffade. När Danmark för sista gången försökte ta tillbaka Skåne och Blekinge med hjälp av Ryssland valde ryssarna istället att dra tillbaka sina trupper från Danmark, varvid hela ockupationen lades på is. I svensk politik fanns vid denna tid en ryssvänlig falang som eftersträvade goda kontakter med vår granne i öst.

När Sverige efter misslyckat försök till offensiv mot Ryssland vid slaget vid svensk sund och när mordet på Gustav III gjorde att vårt land låg nere för räkning började den ryska mobilisering som 1808-1809 ledde till att Finland blev en del av Ryssland, en veritabel katastrof för Sverige, som för alltid förlorade sin östra rikshalva.

Om det officiella Sverige före förlusten av Finland kunde odla en någorlunda normal relation med Ryssland så blev Finlands öde under rysk överhöghet ett trauma som gödde en rysskräck, som fortfarande är förhärskande i breda kretsar i vårt land.

När Sverige i snabb takt gick från jordbruks- till industrisamhälle upplevde många Ryssland som efterblivet, en bild som förstärktes när ryssarna drabbades av bolsjevismen. Skulle Sverige hamna under Sovjetisk ockupation? Detta dominerade den officiella Sveriges synsätt och värderingar under lång tid, ett hot som fortfarande frammanas för att få in Sverige i NATO.

Världen förändrades emellertid i grunden med kommunismens fall i hela Östeuropa, en förändring som inte har någon motsvarighet i västvärlden; möjligen med undantag för Donald Trump som kan vara väst svar på Michail Gorbatjov. Vi är fast i en gammal syn på rätt och fel som grundades i ruinerna efter andra världskriget, men världen idag möter helt andra problem.

Vilka talar om goda förbindelser och ömsesidig respekt mellan Sverige och Ryssland idag? Jag ser med oro på den uppladdning längsmed Rysslands gränser som sker och manar till sans för freden. Särskilt upprörd blir jag av de hökar som vrålar högt för att Ryssland inte följer vårt politiska etablissemangs kamp för att rasera de europeiska nationalstaterna med dess särpräglade nationella identiteter.

Att Ryssland inte låter sig, liksom andra länder i öst- och Centraleuropa, inordnas i ”den sköna nya värld” som globaliseringsfanatikerna älskar att omhulda provocerar. Jag älskar att skåda hur dessa fantaster rynkar näsan eller tuggar fradga när den ryska statsledningen skyddar familj, kyrka, nation och tradition, jag myser när de bannar sexualiseringen av det offentliga rummet.

För mig är det viktigt att Sverige står upp för de små staterna och folkens självbestämmande. Ryssland av idag är emellertid inte det bolsjevikiska välde som konspirerade mot världen, det är ett självmedvetet land som inte låter globaliseringsivrare hunsa med landet hit och dit och detta ingjuter respekt. Visst finns det anledning till vaksamhet, men inte fientlighet.

Blir det som jag vill ska Sverige aldrig anslutas till NATO, eftersom denna allians är en rest från en gången tid och dessutom är en del av problemet med dagens värld som ser huvudkonflikten gå mellan öst och väst. Sverige ska bygga upp sitt eget försvar och verka för goda relationer med alla sina grannar. Ryssland kommer att behövas för att lösa de svårigheter som Europa möter – söndrade vi falla, enade vi stå, rysskräckens tid är förbi.