Självständigheten var skälet till att britterna beslutade lämna EU. Däremot vill både EU och Storbritannien bibehålla handeln. Varför inte begränsa EU till en frihandelszon?

Europasamarbetet startade efter andra världskriget för att stärka handeln mellan länderna. Det är först på 1990-talet som politiska maktanspråk börjar dominera. Bryssel började lägga sig i medlemsländernas inrikespolitik i allt högre utsträckning. Ett allt tätare samarbete, ”An ever closer union”, har drivit fram en likriktning och maktkoncentration som aldrig var avsikten.

Den inre marknaden kom att identifieras med ”de fyra friheterna”: fri rörlighet av varor, kapital, tjänster och människor. Denna ambition är mycket större än att värna frihandel. De fyra friheterna gör det praktiskt ofrånkomligt att ett Europas Förenta Stater växer fram, även om makthavarna vägrar erkänna det.

Med Brexit blir det tydligt att frihandel inte handlar om dessa fyra aspekter, utan om endast de två första: export och import av varor och kapital. Alla positiva argument som framförs om EU handlar om handelsfrågor knutna till de två första friheterna. Med de två sista följer bara elände.

Fri rörlighet av tjänster innebär att lågavlönade från vissa länder kan konkurrera ut inhemsk arbetskraft i andra länder. Det är därför S-regeringen lagt så mycket energi på att begränsa skadeverkningarna av denna fria rörlighet.

Den fjärde friheten, fri rörlighet av människor, har alla medlemsländer själva till del upphävt efter 2015 års migrationsvåg från Afrika och Mellanöstern. När de yttre gränserna är under egen kontroll, kan länder på frivillig väg upprätta passfrihet igen enligt Nordisk modell. Det borde inte vara ett villkorat krav för frihandel med varor och kapital, så som Bryssel nu tänker använda det mot Storbritannien till följd av Brexit.

EU vägrar ge upp de två sista friheterna av den enkla anledningen att de ger Bryssel motiv att öka sin makt. Dessa två friheter utgör ett hot mot demokratin, eftersom makten flyttas från demokratiska regeringar i medlemsländerna till ickevalda byråkrater i Bryssel av vilka folket inte kan utkräva ansvar.

Idén om de fyra friheterna är en politisk-ideologisk ståndpunkt, som inte har något med frihandel att göra. I de frihandelsavtal Storbritannien kommer att utarbeta med omvärlden fokuseras på varuhandel och kapitalrörelser, inte på migration och arbetsmarknadsregler.

Om EU tar sitt förnuft tillfånga kan man rädda Europasamarbetet genom att återgå till att se unionen som ett frihandelsområde. Därmed skulle man avstå från att lägga sig i regler för hur människor rör sig över gränserna, oavsett om det gäller turism, arbetskraft eller migration. Människors rörelser har inte med frihandel att göra. Människors rörelser är fråga om andra avvägningar som varje land själv måste kunna avgöra i avtal med andra länder.

I Norden har vi haft – långt före EU-medlemskapet – en unik passfrihet som innebar att vi kunde resa mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige utan pass. Den friheten håller EU på att förstöra genom att man inte klarar av att ta konsekvenserna av de utlovade fyra friheterna, som att upprätthålla en fungerande yttre gränskontrollen. EU:s inkompetens och verklighetsfrånvända utopism innebar att hela världen kunde traska in i Europa. Turkiet fick rädda Europa. Turkiet! Kan en politisk union visar större impotens än så?

Om EU återgår till att endast handla om en frihandelszon behöver Storbritannien inte verkställa Brexit och andra länder behöver inte överväga att lämna det sjunkande skeppet.

Euron blir ett valutasamarbete, separerat från frihandelszonen. Likaså kan ländernas egna parlament i andra frågor än frihandel göra olika avtal om exempelvis arbetskraft och migration.

EU:s makthavare motsätter sig med all kraft de kan uppbåda en sådan utveckling av ett enda skäl: Bryssel skulle tappa makten över Europa eftersom makten skulle flytta tillbaka till de nationella parlamenten och till medborgarna i demokratiska val.

Vi som anser frihandel central borde inte vara villiga att riskera denna frihandel för ett extremt utopiska politiska projekt som centrerar politisk makt i Bryssel utom demokratisk kontroll.

De fyra friheterna underordnar frihandeln en politisk-ideologisk riktning som nu visat sig oförmögen att möta de konsekvenser den innebär i verkligheten.

Det är dags att rädda frihandeln och ett respektfullt samarbete mellan Europas nationer. Avskaffa de fyra rättigheterna och gör unionen till enbart en frihandelszon.