Svante Nordin har länge tillhört våra intressantaste intellektuella. Hans nya bok förstärker den positionen. Den ger en levande och mångsidig bild av en viktig epoks tänkande, men drar sig för egna omdömen.
TITEL
Filosoferna: den moderna världens födelse och det västerländska tänkandet 1776-1900.
Natur & kultur, 2016.
Svante Nordin tillhör utan vidare de mest intressanta intellektuella i Sverige. Han gjorde sin första intellektuella lärospån i slutet på 60-talet väldigt långt ut på vänsterkanten, som marxist i Althussers stränga stil.
Han hade då, enligt egen utsago, redan gått igenom en Hedeniusdyrkande och positivistisk gymnasietid. Efter hand kom han, efter att ha tagit sig igenom en period av olika former av kritisk marxism, att landa i något slags försiktigt konservativ åskådning. En åskådning som kulminerade i början av 2000-talet, varefter man, i stället för ett förtydligande av den egna åskådningen, framförallt sett ett mer försiktigt idéhistoriskt författarskap.
Det är förvisso som idéhistoriker, och inte som tänkare i egen rätt, som han har gjort sin mest betydande insats. Här märks alltsedan 80-talet viktiga översiktsverk om svensk filosofihistoria, biografier över Fredrik Böök, Sven Stolpe och mer förvånande, men det kan väl förklaras av nostalgiska skäl, Ingmar Hedenius. Här märks också stora synteser över västerländska filosofi. Redan i verket Filosofins historia: det västerländska förnuftets äventyr från postmodernismen till Thales (1995) märkte man en utvecklad förmåga att kort och korrekt kunna syntetisera mängder av idéhistoriskt material.
Särskilt iögonfallande fann man att helt skilda filosofiska skolor, om det så var idealism, positivism eller postmodernism, gjordes full rättvisa. Detta skilde sig positivt från de många moderna filosofihistorier, där allt bedöms från författarens ståndpunkt. Sådant som normalt sett inte täckts av filosofihistorier, konservativa tänkare som Edmund Burke och Joseph de Maistre fick också plats.
Denna tendens blev ännu tydligare i Filosoferna: det västerländska tänkandet sedan 1900 (2011), där man fick en omfattande översikt över 1900-talet, kännetecknad av stor mångsidighet, från modefilosoferna till giftskåpet.
Den nya boken tar vid där den gamla slutade, eller snarare, den beskriver bakgrunden, den tid som föregick det nyss flydda seklet. Att den slutar, där den gör, förklarar sig själv, men att den börjar, där den gör, är inte så självklart. Flera idéhistoriskt viktiga skrifter publiceras detta år, inklusive den amerikanska självständighetsförklaringen (som Nordin också skriver ett kapitel om).
Mest betydande rent filosofihistoriskt är nog Immanuel Kants Kritik av det rena förnuftet (orginaltitel: ”Kritik der reinen Vernunft”), som också inleder Nordins framställning. Detta innebar startskottet för den moderna filosofin, en ny så kallad kritisk filosofi, som sade sig avvisa den gamla metafysikens anspråk och i stället utgöra en påstått rationell filosofi.
Titeln och startpunkten skulle kunna ge intryck av att det skulle vara en upplysningshyllande och modernismvurmande bok. Så enkelt är det alls icke. Väsentligt för Nordins idéhistoriska tänkande är att kontrarevolutionerna är lika viktiga som revolutionerna. Redan Kants inflytande är litet tvetydigt, och han kom att väcka frågor som ledde tänkandet i en helt annan riktning.
Men Nordin stannar inte där, utan här finns också en unikt djupgående genomgång av konservativa tänkare. Kontrarevolutionärer som Burke, de Maistre, de Bonald och Müller får alltså lika mycket uppmärksamhet som till exempel Rousseau, Condorcet eller Paine. Nordin berättar en annan historia än den vanliga framstegshistorien, en där revolutioner och reaktioner avlöser varandra.
Den ordnande principen är alltså inte något slags framstegstanke. Det är inte heller filosofihistoria i den allra snävaste bemärkelsen. En historieskrivare som Edward Gibbon, en diktare som William Wordsworth och en krigsteoretiker som Carl von Clausewitz bereds också plats. Den geografiska bredden är också slående – också Ryssland och Latinamerika finns med.
Tanken tycks snarare vara att visa på epokens väldiga brott, att visa på den mångfald och brokighet som här fanns. Genom detta visar man en mer komplicerad bild än den gängse, där allt tolkas i ett utvecklingsschema som leder fram emot nutidens upplysta position. Snarare än en modern filosofi framträder en mängd olika reaktioner på det modernas problem.
Det Nordin tydligt menar att alla har gemensamt, vilket han återkommer både i inledningen och avslutningen av boken, är att alla filosofer reagerar på tidens frågor – till exempel de frågor vetenskapliga upptäckter eller samhällsutvecklingen ställer. Nordin har en historisk syn på filosofin, där varje filosofi måste förstås snarare som ett inlägg i sin tids diskussion än som en del av en evig diskussion.
Fördelen med denna bok är den klara och rättvisa framställningen av de mest olikartade filosofier. Den ger en orientering av en mängd olika områden, också sådant som ligger utanför allfarvägarna. Man kan således få en snabb och vederhäftig sammanfattning av stora fält. De fel jag kan hitta rör bara mycket små saker – som att Francisco Suarez sägs heta ”Ferdinand Suarez” (s. 200) eller att begreppet ”konservatism” sägs härstamma från franska revolutionen (s. 258).
Jag som ”engagerad intellektuell”, för att skämtsamt använda Sartres term, kan i bland önska mig mer av personligt engagemang och egna ståndpunkter, men det hade blivit en annan bok. Det är helt enkelt en av de bästa böckerna man kan tänka sig för den som vill ha en sval och opartisk redogörelse för tidens filosofi.
*
Se mer: Adlibris (länk)