Förnyande politiska rörelser växer fram i västvärlden av en enda anledning: de gamla makteliterna gör bort sig. Allt värre. Dessa nya politiska rörelser är inget annat än demokrati i arbete.
”Populism” är ett allt vanligare använt ord för de politiska rörelser som är på stark frammarsch i hela västvärlden. Ordet används i nedlåtande syfte, och, felaktigt, som motsats till seriösa politiker och partier.
Nuförtiden blir man överraskad när en akademiker, istället för att följa nyhetsmediernas ytliga och fejkade orddefinitioner, gör en saklig och intressant analys av begrepp, som populism. I Axess (länk) skriver statsvetaren Katarina Barrling:
”Det talas mycket om populism, men betydligt mindre om den demokratiska mekanism som dessa skiften i opinioner vilar på: ansvarsutkrävande. Det är som om det bar emot att säga att det som sker är ett utslag för demokrati.”
Exakt. Det som kallas populism är en allt starkare opinion som vänder sig mot de gamla och etablerade makthavarna eftersom de inte gör sitt jobb, inte är seriösa och inte är rationella.
Dagens utmaning av makthavare sker därför att etablissemangen visar sig vara odugliga i att svara på tidens nya krav. Denna utmaning kan jämföras med kampen för demokrati runt förra sekelskiftet, början av 1900-talet. På det sätt som populism används i dag, skulle Hjalmar Brantings socialdemokrater varit populister. De utmanade de rådande etablissemang som motsatte sig allmän rösträtt.
Populism är folkligt förankrade opinionsströmmar, vars motsats närmast är toppstyrning. Visst kan populism vara oseriös, men det kan sannerligen också maktens etablissemang vara. Fredrik Reinfeldts utrop om att ”öppna era hjärtan” har kommit att symbolisera maktelitens oseriösa och utopiska synsätt, just den hållning som de nya politiska rörelserna vänder sig emot.
Katarina Barrling konstaterar att beslutsfattare bär ansvar för konsekvenserna av sina handlingar, liksom för underlåtenhet att handla.
Och ett land kan knappast misskötas mer än det som nu händer med Sverige.
Då är det demokratiskt naturligt att de gamla makthavarna och deras oduglighet utmanas.
Politik är, trots allt, inget sällskapsspel för ett litet kotteri politiker och journalister. Politik påverkar alla medborgares vardag. Det är befolkningen som genom sina demokratiska rättigheter kan utkräva ansvar när makten missköter sig.
Om akademiker, makthavare och journalister tog till sig denna definition av populism, kanske de mer skulle ägna sig åt att lösa samhällsuppgifter än att snacka skit om Sverigedemokraterna, som ju kan betraktas som budbärare från folkdjupet. På samma sätt som demokratikravet inte gick att stoppa för hundra år sedan, kommer inte kravet på sträng invandringspolitik att i längden gå att stoppas nu.