Projektet ”Nya Moderaterna” var framgångsrikt så länge ”jobb och ekonomi” var svaret på väljarnas behov av trygghet. Nu när mycket handlar om en samhällskris på grund av gränslös invandring har partiet gått bort sig fullständigt.
På Facebook spekulerar Samtiden-krönikören Tomas Brandberg om vad som hänt om Moderaterna agerat annorlunda efter valet 2010, och istället för att genomföra Miljöpartiets politik om vidöppna gränser valt att söka stöd hos Sverigedemokraterna.
Sverige hade idag varit ett betydligt tryggare land med större framtidshopp. Hundratusentals människor från kulturer som dokumenterat är synnerligen svåra, kanske omöjliga, att integrera i väst hade inte kommit. Många tiotals miljarder kronor hade kunnat gå till välfärd för medborgarna, istället för till Migrationsverket, flyktingförläggningar och tung belastning på sociala och polisiära myndigheter.
I ett sådant läge hade Sverigedemokraternas tillväxt mattats av, skriver Brandberg. Men det hade gått bättre för Sverige.
Efter valet 2014 förvärrades moderaternas agerande till något som kan beskrivas som kollektivt självskadebeteende. Moderaterna lämnade ifrån sig regeringsmakten även om man inte behövt göra det. Vänsterpartierna fick 43 procent av rösterna i valet, de icke-socialistiska partierna 57 procent. Ändå släppte Moderaterna ifrån sig makten till vänstern och har inte gjort några allvarliga försök att ta tillbaka den, trots en historiskt stor icke-socialistisk majoritet i riksdagen.
Varför ska väljare rösta på ett parti som vägrar ta makten även när man kan?
Men det stannar inte där. ”Nya Moderaterna” har också svåra sakpolitiska problem. När fokus låg på jobb och ekonomi (och detta ledde till en extrem M-framgång då, ska vi inte glömma) prioriterade Moderaterna ner alla sina gamla paradfrågor om försvar, medborgarskapets skyldigheter, ordning och reda. Ja, Fredrik Reinfeldt gjorde dem till och med till något så fult som ”särintressen”. Han hånade det egna partiets historia och traditioner.
Sverigedemokraterna har bara kunnat tacka och ta emot den väljarström som fortsatt anser sådana värderingar viktiga.
Det är därför de nya signalerna om samtal med Sverigedemokraterna är så känsliga. En öppning för samtal med SD innebär att man måste börja stå för ordning och reda, skyldigheter och försvar igen. De frågor man för bara några år sedan dumpade med förakt.
Den externa strategin att samtala med SD är intimt förknippat med en intern uppgörelse med partiets tidigare strategi.
Den som inte vet vad man tycker, har självfallet mycket svårt att förhandla med andra. Det blir kortslutning – intellektuellt, känslomässigt och även i den i alla partier pågående interna maktkampen om inflytandet över partiet.
Vägen ur den interna kalabaliken i ”Nya Moderaterna” är ett starkt ledarskap som vet vad det vill, sätter Sveriges bästa i fokus, pekar med hela handen, talar om vad som gäller – och slopar det töntiga ”Nya” i namnet.