Statsministern talar ständigt om sitt ”samhällsbygge” och om ”den svenska modellen” samtidigt som han och hans vänsterregering står mitt i de rykande ruinerna av det som en gång i tiden var Sverige; det säkra, sammanhållna och jämlika samhället.
Som iakttagare av samhällsutvecklingen är det lätt att bli dystopisk men jag tror att många medborgare verkligen frågar sig; Vad är det som händer? Vartåt barkar det hän? Politik har blivit mycket av ”lek med ord” och ”mantran” som reflexmässigt upprepas.
Det finns skäl att ifrågasätta flera av våra regeringsföreträdare vad gäller såväl saklig kompetens som omdöme. Jag bortser fortsättningsvis från de uppenbara sprickorna i Löfvéns samhällsbygge, d.v.s. att; försvaret negligeras, vården går på knäna, polisen är otillräcklig och felaktigt organiserad, järnvägsunderhållet är eftersatt, arbetslösheten är skyhög och sysselsättningsgraden låg bland invandrare, de grova våldsbrotten eskalerar, bostadsbristen är skriande mm, mm. I stället avser jag beröra hur en del av våra myndigheter sköts, ministrars ansvar och hur man kan se på delar av lagstiftningen mot terrorism.
Ministrarna
Många, inklusive statsministern, uppmärksammade och förfasade sig över kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) och hennes fullständigt häpnadsväckande ”insats” i SVT:s Agenda nyligen.
För att försöka rehabilitera eller ”avradikalisera” personer som rest för att bidra till Islamiska statens hämningslösa grymheter och terrorverksamhet och sedan återkommit till Sverige har inrättats en särskild myndighet, Den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism. En fifflande Mona Salin (S) var först ut som generaldirektör med känd och pinsam ”exit”. Den förre ministern Hillevi Engström (M) efterträdde Sahlin men vände i dörren då hon konstaterade att vare sig kommunerna eller den lokala polisen erhöll kännedom om återvändande IS-terrorister!
Så hur skulle arbetet bedrivas? Hur kunde denna ”myndighet” läggas under Kultur- och demokratidepartementet med Kuhnke i spetsen? Hon är företrädare för miljöpartiet, det minst pålitliga partiet i säkerhetspolitiska frågor. Det var att sätta bocken som trädgårdsmästare. Kuhnke är ju i första hand en salongslejoninna som gör sig bra på kulturevenemang och premiärer med sitt ständiga leende och sin påtagliga charm.
Men nu handlar det om det främsta säkerhetspolitiska hot landet kanske någonsin i modern tid stått inför, nämligen en totalt hänsynslös och blodbesudlad terrororganisation. Det borde räcka att Kuhnke politiserat våra muséer genom tillsättande av ”rätt chef” trots att hon med sedvanligt smort munläder torgförde att det var viktigt att kulturinstitutioner och andra myndigheter stod fria från politisk påverkan. Hon vilseleder lika obehindrat som företrädare för diverse islamiska organisationer som genom falsk flagg erhåller miljonbidrag från staten varje år.
Kuhnke avslöjade i Agenda att hon inte hade en ”humla” om verksamheten inom den myndighet som ligger under hennes departement. Hon sade som ett exempel att Göteborg skötte sig bra när det gäller att avradikalisera hemvändande IS-krigare eller sympatisörer. Samordnaren mot våldsbejakande extremism i Göteborg, Zan Jankowski, meddelade dock att; ”Vi har inte haft kontakt med en enda och vi har inte fått någon information från Säpo”.
Kulturministern ägnade sig således inte endast åt struntprat utan rena lögner! Kunskap, fakta och sanningsenlighet ersattes som vanligt vad gäller Kuhnke med glada tillrop; ”Det pågår ett intensivt arbete inom departementet” och ”Regeringen har gjort massor, bl a ökat insatsen för det förebyggande arbetet med 150 procent! Och på vad då? En så grund, okunnig och opålitlig person borde rimligtvis inte vara minister en dag till.
Enligt Säpo är den våldsbejakande islamismen det största säkerhetshotet i Sverige. Samtidigt brottas Sverige med en eskalerande grov och organiserad brottslighet i s.k. ”no-go-zoner”. Den här typen av frågor brukar i Västerlandet traditionellt ligga under inrikesministeriet.
Vår inrikesminister Anders Ygeman ligger plötsligt oerhört lågt. Han uppträder som en slags hipster i stuprörsbyxor och myggjagare, tittar ned när han talar med en allt lägre och mjukare röst. Han har ju ansvaret för polisen men har inte haft kraft att lyfta bort rikspolischefen och aktivistbyråkraten Dan Eliasson, en sann olycka för landet.
Lagstiftningen
Först i april 2016 blev det kriminaliserat att resa till ett land, där man inte är medborgare, ”i avsikt” att begå terrorbrott. Man kriminaliserade även finansieringshjälp till terror samt utbildning, såväl egen som bidrag till andras. Justitieminister Johansson slår sig för bröstet.
Däremot kan inte lagföring ske av personer som företog resor före april 2016 vilket Johansson grötmyndigt förklarar med att retroaktiv lagstiftning är förbjuden enligt vår Regeringsform. Det är riktigt att retroaktiv lagstiftning i allmänhet är en styggelse och ett brott mot den rättssäkerhet som eftersträvas i civiliserade länder. Det största problemet är dock inte detta utan att en åklagare måste bevisa ett uppsåt, d.v.s. att den resande hade för avsikt att begå handlingar som är brottsliga i Sverige. Det säger sig självt att det kan vara svårt eller omöjligt att bevisa ett sådant uppsåt förelåg liksom att terrordåd faktiskt begåtts. Vad som är anstötligt för gemene man är dock att det inte är ett brott, enligt svensk lag, att ansluta sig till en terrororganisation!
Om vår lagstiftning skulle bli effektiv i denna fråga skulle det krävas en helt annan och mycket vidare brottsbeskrivning där minsta beröring med, uppmuntran av eller support för terrororganisationer skulle kriminaliseras. Visst innebär sådana brottsdefinitioner en risk för rättssäkerheten som vi önskar ha den i allmänhet men å den andra sidan har vi här att kämpa mot en närmast existentiell fara, inte endast för liv, lem och materiella ting utan i förlängningen hela vår kultur- och livsmiljö.
Den islamistiska organisationen Unga Muslimers ordförande, den slirige pratmakaren Rashid Musa, skrev efter terrordådet i Berlin måndagen den 19 december 2016, och som tog livet av minst 12 personer och skadade ett 50-tal, på sin Facebooksida; ”Vem var det som sa att måndagar var trista?”
Borde inte en sådan person åtminstone kunna tas in för förhör och utredning angående hans och hans organisations samröre med i det här fallet IS? Ett annat exempel: det finns uppgifter om att man på ett asylboende i Norrland firade terrorattacken i Paris 2015, där 130 människor dödades, med en fest. Det är ju redan en skandal att personer av det här slaget fått uppehållstillstånd i landet. Skulle man inte ens kunna förhöra och utreda sådana personer angående deras kopplingar till och sympatier för mördarorganisationer?
Våra ansvariga ministrar är för okunniga och mjäkiga och vår lagstiftning näst intill tandlös. Ministrar och myndighetschefer undviker gärna att ta till kraftfulla och konkreta åtgärder utan ägnar sig förutom åt retorik till att justera straffsatser i Brottsbalken, låta kommunerna fylla i blanketter genom att sätta kryss i rutor, missionera om demokrati, värdegrund och alla människors lika värde och annat sådant ”mjukt” medan Sverige mer eller mindre blivit en fristad för våldsbejakande islamister och där det dödliga våldet, bilbränder och annan förstörelse kännetecknar ett stort antal förorter som blivit ”no-go zoner”.
Med tanke på situationen i landet är det en provokation mot folket när Löfven och hans partisekreterare, Lena Rådström, oupphörligt talar om regeringens ”samhällsbygge” och om ”den svenska modellen”, vad den nu är i dagens kontext? En övning i destruktiv nostalgi som någon träffsäkert skrev nyligen. I två länder, Grekland och Nederländerna, har den tidigare statsbärande socialdemokratin i det närmaste förintats. Det kan hända även här och regeringspartnern miljöpartiet är redan nere med näsan under vattenytan. Kanske vore det lika bra för så här kan det inte få fortsätta.