Jan Björklunds retorik blir Birgitta Ohlssons politik

Hårding-liberalerna bestämmer över retoriken inom Liberalerna, men det är mjukis-liberalerna som styr över politiken. Den som röstar på Jan Björklunds retorik kommer att få Birgitta Ohlssons politik.

Under helgen håller Liberalerna, för detta Folkpartiet, riksmöte i Västerås, vilket är en sorts intern sammankomst med ”ideologi, politik, metoder och verktyg”. Liberalerna misslyckades i valet 2014 och har en dalande trend sedan ett decennium tillbaka. Någon vändning är inte i sikte.

Det smala väljarunderlaget, runt 5 procent, förhindrar inte att partiet är splittrat mellan mjukis-liberaler (Birgitta Ohlsson) och hårding-liberaler (Jan Björklund). De båda sidorna låg exempelvis i öppen konflikt om religiösa friskolor så sent som i höstas. Björklund var till och med en sådan hårding att han skickade upp en testballong om samtal med Sverigedemokraterna, vilket direkt kritiserades av Birgitta Ohlsson.

Man kan få för sig att det är partiledaren Jan Björklund som håller i taktpinnen när han försöker muta in ett antal ”hårda” ståndpunkter kring svenska normer, rättsväsende, försvar och energi. Erfarenheten hittills talar dock för att detta bara är symbolfrågor utan egentlig innebörd och som snabbt skulle skjutas åt sidan i eventuell regeringsställning.

Hårding-liberalerna bestämmer över retoriken, mjukis-liberalerna över politiken. Den som röstar på Jan Björklunds retorik kommer alltså att få Birgitta Ohlssons politik. Till saken hör att Ohlsson är en mycket radikal globalist, som uttryckt en önskan att införa världsfederalism med global överstatlighet och att ”avskaffa Sverige”, därtill har hon förespråkat moskébyggen och böneutrop.

I valet 2002 hade dåvarande Folkpartiet, under Lars Leijonborg, uppseendeväckande framgångar med krav på språktest och ett (till intet förpliktigande, skulle det visa sig) hårt språkbruk gentemot välfärdsmigration.

Inget av detta drev man sedan som medlem av Alliansregeringen under två mandatperioder. Då var det mjukis-liberalism för hela slanten och man skämde dessutom ut sig rejält genom integrationsminister Erik Ullenhags misslyckade integrationspolitik, samt dennes Baghdad-Bob-liknande skönmålningar om hur bra det gick egentligen.

Ullenhag och Folkpartiet Liberalerna presterade dessutom årtiondets politiska lågvattenmärke genom att i Orwellsk anda beskriva obekväma uppfattningar som ”myter” på regeringens hemsida.

Jag ser inte att dagens liberaler har gjort upp med detta och inte heller verkar man vilja kännas vid sitt odiskutabla ansvar för migrationskollapsen, som kulminerade under 2015. Snarare agerar man bromskloss när Moderaterna nu försöker reformera Alliansens syn på asyl- och flyktingpolitik.

Alliansen kommer inte att utgöra något självständigt regeringsunderlag under överskådlig tid, stöd i någon form lär behöva sökas antingen från Socialdemokraterna eller från Sverigedemokraterna. Medan Moderaterna har lagt ut sin första tvehågsna trevare åt SD:s håll, förefaller Liberalerna vilja göra Centerpartiet sällskap vänsterut.

Under det pågående riksmötet markerar Jan Björklund att han inte kommer att medverka till att ge Sverigedemokraterna politisk makt eller inflytande. Och i en debattartikel i Aftonbladet (”Friheten är hotad…”) insisterar socialdemokratiska och oberoende liberala skribenter på att Liberalerna och Socialdemokraterna måste stärka sina band.

Avståndstagandet gentemot SD är av sådant slag att det blir svårt att backa ifrån efter valet, då skulle i vilket fall Ohlsson-falangen sparka bakut. Därmed återstår att antingen samverka med socialdemokraterna eller att ägna sig åt allmänna åsiktsyttringar i riksdagen, som ingen behöver bry sig om.

När Centern med framgång ockuperat den liberala fåran blir det ont om plats för fler liberala partier. SD äger redan politikområden som stärkt försvar och motstånd mot islamisering och där har Liberalerna i alla fall ingen trovärdighet.

Vill man utöver skolpolitiken ha fler ”egna” frågor så får man återigen börja driva på för införandet av euron som valuta. Eller göra som Liberala Ungdomsförbundet i Stockholm vill, verka för att avkriminalisera incest och nekrofili…

Det må låta raljant, men dessa åsikter finns alltså i organisationen på riktigt, låt oss kalla det vulgärt poserande för att väcka medial uppmärksamhet. Kanske sorterar den typen av åtgärder under ”metoder och verktyg” under riksmötet, allt för att inte bli irrelevant i det politiska samtalet.