En rapport från Myndigheten för skydd och beredskap, med statsvetaren Magnus Norell som huvudförfattare, talar ett ganska tydligt språk. Ett nätverk av organisationer med kopplingar till Muslimska brödraskapet gör för det första anspråk på att föra muslimers talan i Sverige och försörjs för det andra med bidragsmedel. För det tredje står man för värderingar som borde väcka avsky hos den svenska allmänheten.
Islam är en religion som, trots uppgifter om motsatsen, har många förgreningar och tolkningar, en diskussion som med fördel kan överlåtas åt teologer. Islamismen har också många ansikten, men är ett i allra högsta grad politiskt fenomen och angår därför alla med intresse för samhällsfrågor. För att använda Norells definition är islamismen ”en politisk ideologi baserad på och sprungen ur islam varifrån den hämtar sin legitimitet”.
Ett iögonenfallande drag hos Muslimska brödraskapets förgreningar i Sverige, Studieförbundet Ibn Rushd och Sveriges Unga Muslimer kan nämnas, är att de framgångsrikt skaffar sig finansiering genom statsbidrag. Därmed sponsrar skattebetalarna organisationer vars syn på yttrandefrihet, demokrati, kvinnors rättigheter och våld som politisk metod skiljer sig från den västerländska traditionen.
Författaren Hanna Gadban tecknar en liknande bild i sin bok ”Min Jihad”. Hon blottlägger ett nätverk av personer och organisationer, som hatar judar och homosexuella, sanktionerar hustrumisshandel och mord på den som lämnar islam samtidigt som de söker majoritetssamhällets acceptans – och pengar. Även här figurerar Ibn Rushd och Sveriges Unga Muslimer.
Enligt den tysk-egyptiske författaren och statsvetaren Hamed Abdal Samad är Muslimska brödraskapet en i väsentliga avseenden fascistisk organisation. Den uppstod i Egypten på 20-talet och delar de europeiska fascisternas aversion mot modernitet och upplysning liksom deras främlingsfientlighet och sexism. Kampen är ett självändamål och förs i en kontext av lydnad och underkastelse, där de egna auktoriteterna anses ofelbara.
Nu hör till saken att Muslimska Brödraskapet i Europa inte är identisk med sin moderorganisation och Norells rapport betonar att nätverken är diffusa, liksom deras målsättningar. Det är ju också uppenbart att den politiska och religiösa kontexten i Europa skiljer sig radikalt från Mellanöstern.
Det är av demografiska och politiska skäl inte riktigt seriöst att inom överskådlig tid diskutera någon form av maktövertagande i Europa från brödraskapets sida. Målet är just nu troligen ett helt annat, nämligen social kontroll över Europas muslimer, vilket borde bekymra den som sympatiserar med förortsungdomarnas frihet och personliga utveckling.
Ett instrument är att med alla medel motverka det som i vardagligt tal kallas integration, nämligen att muslimer genom arbete, vänner och nya familjekonstellationer exponeras för och med tiden tar till sig västerländska värderingar. Bostadssegregation och särskilda skolor för muslimska barn, högst aktuella företeelser, vrider utvecklingen till islamisternas favör.
Den mångkulturella och identitetspolitiska agendan passar Europas islamister mycket väl. Man behöver ”bara” kräva likvärdig status för den egna kulturen och dra upp gränser mellan muslimer och övriga samhället. Men det finns starka skäl att befara att islamismen är en gökunge i det mångkulturella boet. Just nu kräver den sin plats och vill bli matad, på sikt kommer den att börja tränga undan andra. En undersökning utförd i Angered och Bergsjön i Göteborg, områden där Islamiska staten värvat dussintals jihadister, visar att hälften av ungdomarna där redan betraktar sig som ”mycket religiösa”.
Hela situationen påvisar en nästintill kriminell naivitet från det svenska samhällets sida. Det är uppseendeväckande att så många i ansvarig ställning har uppvisat sådan flathet inför denna utveckling, begreppet ”nyttiga idioter” ligger nära till hands.
Nu ligger det inte i det upplysta samhällets natur att bemöta förkastliga värderingar med förbud och repressalier, men inget tvingar oss att förse islamisterna med pengar. Har man en gökunge borde åtgärd nummer ett vara att inte mata den. Och nu menar jag inte svälta till döds i bokstavlig bemärkelse, utan att låta bli att nära en fascistoid ideologi som uppenbart har som målsättning att splittra samhället.