Expressenredaktören Anna Dahlberg uppmanar idag SD-väljare att se sig i spegeln. Men det är snarare Dahlberg som behöver titta i spegeln och upptäcka att hon i demokratisyn blivit väldigt lik DDR-kommunisten Erich Honecker och hans åsiktspolis Stasi.
I dagens ledare skriver hon att hon har ”svårt att ta in” att Sverigedemokraterna gått om Moderaterna som landets näst största parti. Sedan går hon till generalangrepp på. . . väljarna. För att de överger Moderaterna och går till Sverigedemokraterna.
Nu har ju, menar hon, M och S båda ”lagt om sin invandringspolitik radikalt”. Så nu är det bara att rösta på M igen. Väljarna ska under inga omständigheter rösta på utmanarna i den nya maktfaktorn, Sverigedemokraterna.
I sitt försök att tvinga tillbaka väljarna till M, argumenterar inte Dahlberg i liberal och demokratisk anda, mot den politik som SD lägger fram i riksdagen eller i egna kongressbeslut. Nej, hon drar fram smutskastningsmetoder som kommer från diktaturer liknande DDR och dess säkerhetspolis Stasi. Sverigedemokraterna ska fulas ut med personliga och moraliska angrepp.
Dahlberg hävdar att SD ”lever i symbios med näthatet och vars gräsrötter gång på gång ertappas med öppen rasism”. Det är svepande anklagelser som inte hör hemma i en rättsstat. Vaddå ”symbios”? Om hon nu vill använda biologiska termer (om interaktion mellan olika organismer) vore det rimligare att tala om dem som parasiterar på Sverigedemokraterna. Partiet är utsatt för stalkers som försöker utnyttja partiets framgångar för andra syften än de som är fastlagda i partiprogram och andra beslut. Ingen vill slippa dem mer än Sverigedemokraterna själva. Att lägga ansvar och skuld för dessa parasiters och stalkers åsikter på SD är som att skuldbelägga den som utsatts för övergrepp.
Att skuldbelägga SD för dem som inte följer SD:s beslut är helt rimligt i en demokrati. Däremot är sådana anklagelser vanliga från maktens sida i förtryckande diktaturer. Dahlberg sänker sig till antidemokratisk retorik med rättsvidrig argumentation för att försöka komma åt Sverigedemokraterna.
Sedan fortsätter hon, ”Tror dessa gamla M-väljare på allvar att SD kan skapa sammanhållning och en inkluderande svenskhet? Allt talar tvärtom för att vi skulle få ett land präglat av djupa motsättningar och intolerans.”
Det är ren parodi att framställa det parti som strävar efter ökad samhällsgemenskap och sammanhållning för motsatsen. Motsättningarna i landet växer därför att de etablerade partierna bedriver en migrations- och integrationspolitik som i allt större utsträckning sätter grupper mot varandra.
Dahlberg fortsätter bocka av extremvänsterns anklagelser mot det socialkonservativa partiet när hon sätter ”frågetecken kring partiets demokratisyn”. Här hänvisar hon till östeuropeiska länder vars demokratiskt valda regeringar vill bryta den vänsterdominans som finns inom public service och författningsdomstolar. ”Är det en liknande väg som SD skulle vilja slå in på”, frågar hon insinuant. Eftersom Sverige inte ens har någon författningsdomstol, är det ju lite magstarkt att hävda att det är SD som är odemokratiskt, när det är de gamla partierna som vägrat att ens införa en sådan domstol i Sverige…
Hon tar naturligtvis också upp Ryssland och hävdar att ”SD:s försvarsvänlighet inget är värd” eftersom man ”verkar för” Putin. Det är ju ren lögn. Miljöpartiet hade en riksdagstjänsteman som hade täta kontakter med ryska ambassaden och regimen i Kreml, vilket tonades ner av medierna, medan det blev stort rabalder om den riksdagstjänsteman med rysk anknytning som SD anställt, även om han agerade mot Putin i sitt opinionsarbete.
Dahlbergs ledare präglas av propagandalögner, insinuationer och svepande anklagelser. Allt det som är motsatsen till en liberal och demokratisk attityd, där man bemöter motståndarnas politiska ståndpunkter i sak snarare än smutskastar dem personligt och moraliskt. Däremot skulle hennes ledare passa väl i Sovjetkommunismens Pravda, dagstidningen som inte innehöll annat än maktens fördömande av folkliga uppstickare och oppositionella.
Och därmed blir hennes ledare ett typexempel på varför Sverigedemokraterna vuxit och fortsätter att växa. Svenska folket är trött på den tjattrande klassens grälsjuka och deras förakt för de många människornas vardagsproblem.
Varför bryr sig inte Dahlberg om att mammor numera får föda barn vid vägkanten eftersom BB läggs ner? Varför bekymrar sig inte Dahlberg om att Sverige har ett stort och växande antal fattigpensionärer, medan andelen minskar i grannländerna som inte har ”öppnat sina hjärtan” för hela världen men stängt dem för den egna befolkningen?
Om Dahlberg någon gång kunde slita sig från sitt elitkluster, sin bubbla av högavlönade boende i områden utan migrationsproblem, och titta på hur verkligheten ser ut för vanligt folk, skulle hon förstå bättre varför väljarna väljer bort hennes åsikter och perspektiv. Inte bara därför att de är obsoleta och verklighetsfrånvända, utan också människoföraktande och aggressivt intoleranta mot en majoritet av landets befolkning.