Under söndagen höll en högt uppsatt företrädare för det turkiska regeringspartiet AKP kampanjmöten i Stockholm inför en folkomröstning som avser att stärka president Erdogans makt. Turkiet riskerar att bli ännu mer auktoritärt.

Under veckan som gick har liknande möten av säkerhetsskäl ställts in i Tyskland, vilket har lett till oerhört skarpa uttalanden från Erdogans sida. Enligt CNN:s översättning ska han bland annat ha yttrat: ”I thought that Nazism was over in Germany, but it turns out that it is still going on. It is still going on, it is clear.” Han ska dessutom ha antytt att han kan orsaka uppror utanför Turkiets gränser.

Enligt Aftonbladet ska Erdogan dessutom ha kallat Nederländernas regering för fascister och ”kvarlevor från nazismen” efter att Turkiets utrikesminister nekats inresetillstånd att hålla valmöten. Under söndagen rådde ett mycket uppskruvat tonläge från Ankaras sida. Detta är alltså vad som skulle ha väntat om svenska myndigheter av någon anledning hade satt käppar i hjulet för Erdogans kampanj i Sverige.

Situationen är oroande på flera plan.

När man tidigare frågade någon vilka muslimska länder som är demokratiska brukade svaret bli ”Indonesien och Turkiet”. Hur länge till kan man kalla Turkiet för demokratiskt?

Turkiets ”press freedom index” är redan sämre än Rysslands och förra året arresterades över 70.000 personer efter ett kuppförsök. Till saken hör att Erdogans parti länge beskrevs som ”moderat islamistiskt”, vad detta innebär i praktiken kommer de närmsta åren att utvisa.

Turkiets regering har dessutom skaffat sig stor makt över EU.

Eftersom många europeiska länder, däribland Sverige, är oförmögna att hantera asyltrycket från Mellanöstern, Afghanistan och Afrika har man i praktiken gjort Erdogan till grindvakt.

Han kan så att säga ”släppa på kranen” precis när han vill och då måste europeiska ledare ompröva sin dubbelmoral gällande asylpolitiken, som i realiteten bygger på att någon vaktar gränsen. Helst någon annan.

Det finns dessutom en underton i Erdogans utfall som borde stämma till eftertanke, nämligen att Europas turkar har lojalitet gentemot honom.

Det går inte att säga hur många Erdogan-anhängare det finns i Europa, många tyskar med turkiska rötter avskyr honom innerligt, men hans anhängare kan utan vidare få ihop demonstrationer med tiotusentals deltagare. De anklagas dessutom för att trakassera landsmän med annan politisk uppfattning.

Detta aktualiserar diskussionen om nationstillhörighet och lojalitet. Jag anser inte att individer ska tvingas definiera sin egen identitet utifrån andras premisser, det samtalet för man allra bäst med sig själv. Men på ett övergripande plan ser jag det som problematiskt när väldigt stora grupper i samhället för det första inte upplever lojalitet med landet där man lever och för det andra är beredda att ta order från utländska ledare med tvivelaktig agenda.

Det är gåtfullt att man envisas med att betrakta Turkiet som kandidat till EU-medlemskap, även om processen givetvis går kräftgång just nu. I teorin har man utlovat visumfrihet för Turkiet för inresa till Schengenområdet, vilket förhoppningsvis inte blir verklighet. En obotlig Turkiet-optimist är för övrigt Carl Bildt, som har för vana att skylla bakslagen på Europa, vilket tyvärr säger något om hans omdöme.

Tydligen är opinionsundersökningar i Turkiet inte mer tillförlitliga än i andra länder, så det är en öppen fråga hur det går med själva folkomröstningen i april. Den övergripande analysen är dock att islamismen är på frammarsch och demokratin på reträtt. Erdogan spelar det långa spelet och han är framgångsrik.

Oroande, som sagt.