Torgny Lindgrens författarskap präglades av humor och medryckande berättelser som hade existentiellt djup. Han avvek från sin samtid, både från det socialrealistiska paradigm som höll på att överges och det postmoderna som höll på att växa fram.
Torsdagen 16:e mars lämnade den västerbottniske författaren Torgny Lindgren jordelivet. Kvar finns ett omfattande, unikt författarskap. En stor berättare i tiden för berättelsens kris.
Torgny Lindgren föddes år 1938 i Raggsjö i Västerbotten, en miljö han ständigt återkommer till i sina böcker. Det tog en tid, inte ovanligt för en författare, att finna sin form. Han debuterade som författare med diktsamlingen Plåtsax, hjärtats instrument (1965). Jag gjorde ett försök att läsa den för några dagar sedan, när jag nåtts av dödsbeskedet, men måste säga att den var mer eller mindre oläslig. Den har mer karaktär av en ung människas försök att hitta en litterär form; sådant som måste skrivas, men som bör stanna i skrivblocket. Det finns ingen som helst säkerhet i uttrycket.
Han fortsatte att producera några diktsamlingar, men ingen blev någon direkt succé. Man bör nog uppfatta det som ett riktigt beslut, när han efter att han år 1972 givit ut sin första novellsamling satsade helhjärtat på prosan. Denna novellsamling, som var betitlad Skolbagateller medan jag försökte skriva till mina överordnade, röjer verklig talang.
Dessa noveller, som verkar inspirerade av erfarenheter från hans tid som skollärare, visar redan något av Lindgrens väldiga berättarglädje och mustiga stil. De kombinerar också, på ett för honom karaktäristiskt sätt, humor och medryckande berättande med existentiellt djup. Det var den första av flera, och allt bättre, novellsamlingar, som, såsom det ofta är med noveller, kommit i skuggan av de stora romanerna.
Publikgenombrottet kom med romanen Ormens väg på hälleberget (1982). En egentligen förskräcklig historia, om en ockrare som utnyttjar en familj i flera led, berättas på ett burleskt och underhållande sätt. Det finns här en svart humor, som kunde erinra om Fritjof Nilsson Piraten. Det är dock en unik och karaktäristiskt Lindgrensk produkt. I denna har han också utvecklat ett särskilt litterärt idiom, lätt färgat av västerbottnisk dialekt, som också är det geografiska området för de flesta av hans romaner.
Romanen avvek från hans samtid, både från det socialrealistiska paradigm som höll på att överges och det postmoderna som höll på att växa fram. Han var en berättare, men ingen socialrealistisk sådan, utan en fantastisk och innovativ sådan. Han var inte heller explicit politisk i sin romankonst, trots att han under en period var aktiv i Socialdemokraterna, utan i den mån hans böcker framförde åsikter var det från den traditionella moralistens perspektiv (”moralist”, uppfattat i den äldre, positiva bemärkelsen).
Det blev med tiden många romaner, och experimenten blev större, berättandet vildare, inslaget av metanivåer större. Ofta berörde de teman som har att göra med kontrasten emellan verklighet och sken. I Till sanningens lov. Rammakaren Theodor Marklunds egen redogörelse (1991) handlar bland om den tvivelaktiga äktheten hos en tavla av Nils Dardel och hos en hyllad sångerska.
Hummelhonung (1995) handlar om en författarinna som träffar två bröder, som bor i husen jämte varandra, men som inte talat med varandra på decennier. Författarinnan, en könsmässigt maskerad variant av upphovsmannen, tjänar som förbindelselänk emellan de två, som representerar två totalt skilda verkligheter. Pölsan (2002) är berättad av en notisskrivare som blivit av med arbetet på grund av sin otillförlitlighet; berättarens trovärdighet ställs på sin spets.
Intresset för metanivåer och för sanningens otillförlitlighet kunde peka mot en viss samklang med tidsstämningen och närmande mot postmodernismen. Samtidigt skedde detta utan varje form av teoretisk ram, och det underordnades alltid det traditionella berättandet.
Det är som stor berättare vi kommer att komma ihåg honom, och som sådan var han produktiv långt upp i åren. År 2010 gav han ut sina Minnen, men snarare än memoarer i konventionell mening var de ett slags anti-minnen, en samling skrönor med svag självbiografisk anknytning. Hans sista bok blev romanen Klingsor (2014), ett slag parodi på konstnärsromanen, där en medelmåttig och monoman stilleben-målare utan framgång porträtteras. Den ställer i humoristisk form de stora frågorna om konsten och dess mening.
Han var djupt rotad i sin västerbottniska uppväxtmiljö, men var samtidigt en europeisk intellektuell. Kaj Schüler har dokumenterat vidden av hans intressen i en samtalsbok för några år sedan; här märks alltifrån Martin Heidegger till Thomas Bernhard. Genom att sammansmälta sin egen västerbottniska bakgrund med den europeiska kulturtraditionen skapade han något unikt och eget.
Man kan jämföra honom med en annan västerbottnisk författare, P. O. Enquist, där, trots att man inte kan ifrågasätta hantverksskickligheten, varje roman kunde vara skriven av någon annan. En Torgny Lindgren-roman kan bara vara skriven av Torgny Lindgren själv.
En stor berättare i tiden för berättelsens död har lämnat oss. Hans berättarkonst kommer fängsla oss länge än.