Varför begriper inte politiker och myndigheter att något är grundläggande fel, trots att marken gungar under fötterna på dem? Regeringen bortförklarar våldtäktsepidemi i utländska medier och bagatelliserar risker med återvändande IS-krigare.
Det är som de tror att makten aldrig kan ha fel. Hur kan man bli så blind? Ett djuplodande svar kan man ta del av i artikel av svensk-brittiske ekonomen och författaren Mark Brolin i Axess (nr 1/2017). Han recenserar boken ”The Senecans – Four men and Margaret Thatcher” av förre chefredaktören för The Times, Peter Stothard.
Boken handlar om Thatcheråren, men på ett ovanligt vis. Stothard blandar fakta, skönlitteratur och självbiografi på samma sätt som hans favoritfilosof, Seneca.
Mark Brolin konstaterar att statsvetare och nationalekonomer säkert invänder mot att Stothard fokuserar på det mänskliga beteendet inom politiken, det är ju per definition ”spekulativt” och ”ovetenskapligt”. Men Brolin vänder på resonemanget och hävdar att såväl statsvetenskapen som nationalekonomin är ”tämligen meningslösa utan djup insikt om hur människan faktiskt beter sig i det politiska systemet”.
Exakt. Vi får från dessa håll inget veta om varför politik och statsförvaltning är i sådant uppenbart förfall och varför makthavare så dramatiskt fjärmar sig från den befolkning som faktiskt är deras uppdragsgivare. Varför intar man, exempelvis, utopiska förhållningssätt om öppna gränser och multikultur, trots att hållningen visat sig få katastrofala effekter på samhället. Och dessutom saknar folkligt stöd.
Mark Brolin konstaterar att akademiska världen vilar på ett antagande om att ”människor i statsapparaten uppträder rationellt och oegennyttigt”. Problem i samhället måste bero på informations- och kunskapsbrister. Bara experter får informera mer ska allt lösas. Om detta skriver Brolin:
”Men hur stort mervärde tillför egentligen [mer information] om ledande politiker och tjänstemän istället agerar egennyttigt; med tanke på att dessa själva avgör vilka experter som konsulteras? Blir inte konsultationerna i så fall i praktiken en del i en charad vars syfte är att ge fribrev åt människans mindre smickrande sidor? Till exempel vad gäller ömsesidigt ryggkliande [och] den intellektuellt slappa naivism som bara kan frodas just när effektiv verklighetskoppling saknas?”
Ett exempel på slapp naivism är att politiker i 40 år sagt att arbete är vägen till integration, samtidigt som Sverige uppvisar en av västvärldens största skillnader i sysselsättningsgrad mellan infödda och utlandsfödda. Politikerna vet att man ljuger, men man fortsätter ljuga eftersom man har kommit undan med det.
Brolin pekar på ett undantag från naivitet inom samhällsvetenskapen: public choice-skolan. Men den har smutskastats av såväl vänstern som borgerliga partier med maktambitioner. Public choice-teorin utgår ifrån att politiker och tjänstemän i det offentliga faktiskt inte är ädlare varelser än aktörer i den privata sektorn. Därför har public choice stämplats som kontroversiell och cynisk.
Men Margaret Thatcher hade detta synsätt, och var det något som hon var besjälad av så var det meritokrati och duglighet. Hon hade ”en låg smärttröskel gällande oduglighet inom statsförvaltningen”. Som den specerihandlardotter hon var, ledde detta till att Thatcher orsakade många kulturkrockar med adelsmän och godsägare inom konservativa partiet som levde högt på sin avspända och otvungna överklasscharm, snarare än duglighet.
Hon var aldrig populär i partiet kärna, men hon såg till att partiet under hennes partiledartid vann alla val eftersom stora delar av arbetarklassen hellre röstade på henne än på arbetarpartiet Labour.
Jag anser att det borde vara självklart för partier som vill företräda arbetare och stora delar av befolkningen, att stå på hårt om jämlikhet men också om meritokrati. Ansvariga i myndigheter ska ställas till personligt ansvar och duglighet ska premieras genom konkurrens vid tillsättningar, snarare än vänskapskorruption. Bara om meritokrati får råda kan lägre samhällsklasser konkurrera med de väletablerade om tjänster så att det blir ”ståndscirkulation” i staten. Med en sådan filosofi kan ett samhälle skapas som inte spårar ur i galna utopiska utsvävningar.
Mekanismer som värnar meritokrati måste åter styra karriärvägarna inom det offentliga. Det kan låta enkelt men innebär en kulturrevolution i en miljö där vänskapskorruption och tjänstemännens personliga egennytta fått härjar vilt och okontrollerat i årtionden.
Sverige hade länge en ämbetsmannatradition präglad av oförvitlighet och opartiskhet. Det var visserligen stramt och stelt, men då fanns inga no-go-zoner eller utbredd odugligt ledarskap inom statliga revisionen, inom Skatteverket, Karolinska institutet eller andra myndigheter.
Genom att återupprätta det goda i äldre traditioner kan stat och politik åter underställas folket. Inte tvärtom.