Batra får ligga som Reinfeldt har bäddat

Moderaternas framtid avgörs av vilken falang som vinner, de resultatinriktade liberalkonservativa som är beredda att stå upp för obekväma beslut eller livsstilsliberalerna som använder moderatmärket som en accessoar för ge den rätta personliga framtoningen.

Under den gångna veckan gick Sverigedemokraterna om Moderaterna i Svensk väljaropinion, en sammanvägning av fyra intervjubaserade opinionsinstitut. Nu anser jag att intervjubaserade väljarundersökningar grovt underskattar Sverigedemokraternas väljarstöd och i exempelvis webbaserade YouGov är gapet mellan M och SD nästan tio procentenheter. Moderaterna är i vilket fall inte längre andra största parti.

Ett stabilt, partipolitiskt varumärke är något man bygger på lång sikt och bevarar genom att inte begå ohållbara, populistiska utspel. När Fredrik Reinfeldt inför valet 2010 begick misstaget att så kraftigt distansera sig från Sverigedemokraterna kändes det kanske skönt för stunden, men med tiden blev det alltmer obehagligt.

Idag, sju år senare, visar det sig att Reinfeldt försatte sig själv, sin efterträdare och hela partiet i en omöjlig situation i och med att oppositionsrollen överläts till SD efter valet 2014. Nu ser vi också resultatet i opinionsundersökningarna.

För Anna Kinberg Batra blev det något av ett omöjligt uppdrag att med trovärdigheten i behåll lägga om migrationspolitiken 180 grader, men det var givetvis nödvändigt. Ett liknande resonemang kan föras kring förhållandet till SD, isoleringen blev till slut omöjlig att motivera.

Vi ser nu att det finns två typer av moderater, resultatinriktade liberalkonservativa som är beredda att stå upp för obekväma beslut och livsstilsliberaler som använder moderatmärket som en accessoar som ska passa den personliga framtoningen i övrigt. På sikt är det omöjligt att tillfredsställa båda dessa grupper.

Livsstilsliberalerna har inga problem med att vara i opposition, deras politiska engagemang handlar inte så mycket om samhället i stort utan om det egna personliga varumärket. Är man däremot övertygad liberalkonservativ lider man av att se vänstern konsolidera sin makt över ekonomin och samhällets institutioner.

Genom att lägga om migrationspolitiken och ta de första stegen mot någon form av SD-samarbete, minskade Anna Kinberg Batra strömmen av liberalkonservativa väljare till SD, men samtidigt kom hon på kant med här-är-jag-liberalerna, som nu flyr till Centerpartiet. Just nu kan Batra inte göra något över huvud taget utan att stöta sig med minst en av dessa falanger, hon får ligga som Reinfeldt och viss mån hon själv har bäddat, helt enkelt.

Förmodligen var detta dilemma oundvikligt redan innan hon tog över partiledarposten. Man kan anse att Batra skulle ha vägrat att skriva på decemberöverenskommelsen, att hon skulle ha visat ett starkare ledarskap och haft en mer karismatisk framtoning, men problemen grundlades av hennes företrädare.

SD är förstås den rosa elefanten i rummet, nu dessutom väldigt stor. Alla vet att den måste hanteras om Moderaterna vill ta tillbaka makten, men det blir svårt så länge livsstilsliberalerna tycker att avståndstagande från SD är viktigare än maktskifte.

Min analys av den senaste händelseutvecklingen är att Anna Kinberg Batra ser sig tvingad att fortsätta sitt besynnerliga dubbelspråk om SD, vilket ger en otydlig signal till väljarna. Och väljarna gillar inte otydlighet.

Opinionsundersökningarna visar att Sverigedemokraterna har kommit för att stanna och att isoleringen har kommit till vägs ände, vilket ena halvan av Moderaterna har förstått. För att andra halvan ska förstå situationens allvar behövs möjligen ett rejält valnederlag, vilket väljarna inte verkar ha några problem med att leverera.