Internet tillåter för medborgare att debattera, sprida åsikter och skapa nätverk utan att sådana som Aftonbladet kan tysta ner oönskade diskussioner. Det moderna kommunikationssamhället ställer självklart krav på källkritik, men det är egentligen inget nytt. Även tryckt text i böcker och tidningar kan vara fulla av vinklingar, villfarelser och rena lögner.
I en ledare från 3 december 2016 ifrågasätter Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg om demokratin överlever internet. Han har förstås helt fel, internet håller tvärtom på att vitalisera demokratin.
Lindberg avslöjar med sin text vad som är hans egentliga önskan, att debatten ska återgå till en polär diskussion mellan höger och vänster, där endast en handfull aktörer (bland dem Aftonbladet) kan nå ut till en bred allmänhet. Så var det tills nyligen. Då kunde en handfull redaktioner i praktiken filtrera flödet av åsikter, släppa fram det man fann lämpligt i avvägda doser och avfärda resten.
Tag två aktuella fenomen – polisen Peter Springare som talar klarspråk om invandrarbrottslighet och Tino Sanandajis bok Massutmaning – som åskådliggör statistik om migration och samhällsutmaningar. För bara några år sedan hade Peter Springare inte ens kunnat få in en insändare i Nerikes Allehanda och Sanandajis bok hade kanske inte ens blivit tryckt.
Mycket tack vare sina tiotusentals följare på Facebook har Sanandaji för det första fått finansiering till sitt skrivprojekt och för det andra kunnat marknadsföra den färdiga boken. En löst sammansatt Facebook-grupp med över 200 000 medlemmar förstärker Peter Springares röst.
Nu påpekar kanske någon att både Springare och Sanandaji faktiskt har fått komma till tals i mainstreammedia. Men det är ju uppmärksamheten i sociala medier som banat väg för detta, dessutom har deras respektive budskap öppet kritiserats av etablissemangets auktoriteter.
Internet tillåter för medborgare att debattera, sprida åsikter och skapa nätverk utan att sådana som Anders Lindberg tillåts censurera. Det betyder på intet vis att alla åsiktsyttringar är bra eller att alla rykten är sanna. Det moderna kommunikationssamhället ställer självklart krav på källkritik, men det är egentligen inget nytt. Även tryckt text i böcker och tidningar kan vara fulla av vinklingar, villfarelser och rena lögner. Det gick bra att vara aningslös förut och det går bra att vara aningslös nu. Visst är den nya tiden annorlunda, men knappast sämre.
Det allra senaste är att man försöker peka ut meningsmotståndare som representanter för ”fake news”. Det är inte svårt alls att hitta falska rykten på internet, men jag anser att någorlunda förnuftiga människor bör kunna skilja på trovärdigt och mindre trovärdigt. Internet ger dessutom goda möjligheter för var och en att undersöka vad som stämmer, något som tidigare kunde vara förbehållet den som hade tid och resurser.
Anders Lindberg är för övrigt inget föredöme. Han har bland annat kallat uppgifter om ensamkommande som ljuger om sin ålder för en vandringssägen och borde alltså inte föreläsa för andra om rätt och fel i nyhetsflödet.
Att nättidningar, bloggar, Twitter och Facebook utmanar de traditionella mediala plattformarna har för övrigt inte bara med ny teknik och ny mediekonsumtion att göra. De flesta journalister gör fortfarande ett dåligt jobb, vilket lämnar tomrum, både vad gäller fakta och analyser. Då blir det fritt fram för välformulerade och välinformerade medborgare att fylla detta utrymme. Och att vi faktiskt har sett vissa förbättringar beror ju på att det har blivit svårare att komma undan med att vinkla och förtiga.
Medierna är makthavare utan demokratiskt mandat. Trumps seger i presidentvalet i USA visar det det numera går att vinna över detta mediala oligopol i demokratiska val. Det betyder inte per definition att nya makthavare är klokare eller bättre, de kommer också vara människor av kött och blod med sina övertygelser och mindre lyckade idéer om hur samhället ska vara beskaffat. Vilket banar väg för nya missnöjesyttringar.
Men precis så ska den demokratiska processen se ut. Internet är på 2000-talet det som demonstrationstorget var på 1900-talet, förutom att fler människor kan komma dit och att utrymmet för argumentation och komplexa resonemang faktiskt är väsentligt större. Det må vara ett problem för Anders Lindberg, men inte för demokratin.