En viss osäkerhet finns alltid, men sannolikheten att Sverigedemokraterna blir största parti 2018 uppskattar jag just nu till 80-90 procent. Det är varken önsketänkande eller ett pep-talk, utan en kylig betraktelse av sakernas tillstånd. Jag är realist och är för övrigt långtifrån ensam om denna analys.
Under ekots lördagsintervju med Jimmie Åkesson förra helgen hänvisade intervjuaren Monica Saarinen till Sifo, som uppskattar Sverigedemokraternas väljarstöd till 16 procent. Detta kan helt enkelt inte stämma. Spaning från verkliga livet ger vid handen att ”alla” i Piteå, Borlänge och Malmö och så vidare ska rösta SD. Sådant tolkar man förstås inte bokstavligt, men tyder på medvind i opinionen.
Glöm till att börja med alla intervjubaserade opinionsundersökningar. Erfarenheterna från 2010 och 2014 visar att det inte är ett fungerande instrument att mäta SD:s väljarstöd, åtminstone inte utan kraftiga korrektionsfaktorer. Etablissemanget fortsätter att ösa sitt förakt över SD-sympatisörer, vilket innebär att många reagerar med att lägga på luren eller vilseleda när de per telefon ska förhöras om sina partisympatier. Jämför gärna med Brexit och Trump. Detta är för många en ren integritetsfråga, man har sett hur anonyma åsiktsyttringar har hamnat i orätta händer i andra sammanhang.
Jag är inte ens säker på att opinionsinstituten alltid vill mäta Sverigedemokraternas väljarstöd korrekt. Att förringa partiets möjligheter till demokratisk påverkan är ett av alla sätt att försöka påverka opinionen.
Nu råkar det finnas två webbaserade opinionsinstitut, i form av Sentio och YouGov, utan kopplingar till politiska intressen i Sverige och deras resultat brukar ligga ganska nära varandra. Räknar man ut medelvärdet av deras mätningar så har SD legat ganska stabilt runt 24 procent sedan ungefär ett år, det skulle troligen räcka till en förstaplacering.
De andra partierna har oerhört svårt att handskas med denna SD-vänliga opinion, där en överväldigande majoritet ställer extremt höga krav för att eventuellt omvärdera sitt ställningstagande. Typ, byt partiledning och be tusenfalt om ursäkt, sen får vi se…
SD:s sympatisörer har behandlats som idioter av de andra partierna så länge man kan minnas. När man då som det visar sig själv hade helt rätt, hur ska då den som hade helt fel och dessutom är motvillig att erkänna det kunna återvinna ens förtroende?
Medan opinionsundersökningar av väljarsympatier kan vara fulla av virus finns andra mätningar som inte är mindre intressanta. Enligt Inizio ”äger” Sverigedemokraterna tre av åtta undersökta sakfrågor och 44 procent anser att partiet har bäst migrationspolitik, vilket fick den allt annat än välvilligt inställda Lena Mellin på Aftonbladet att utbrista att ”Sverigedemokraterna skär som en rakkniv genom opinionen”.
Det finns mera. Enligt en aktuell mätning från Ipsos anser endast 18 procent av de tillfrågade att landet går rätt rätt håll, en nedgång från 30 procent på tre-fyra år. Exakt vad som skulle vara rätt väg lär övriga inte vara överens om, men resultatet innebär ett underbetyg för regeringen och pekar på en potential för oppositionen. Folk är ju missnöjda på riktigt och jag kan bara konstatera att det tenderar att gynna det riksdagsparti som tydligast står i opposition.
Notera alltså att strategin att isolera SD från allt inflytande nu slår tillbaka. När missnöjet med kriminalitet, skattehöjningar, utförsäkringar, sämre vård och så vidare breder ut sig vet väljarna precis vilka man inte (!) kan skylla på.
Lägg därtill att hela dynamiken kring opinionsbildning håller på att förändras i grunden, exemplifierat med en visselblåsande polis som fått osannolikt genomslag på Facebook under den senaste veckan. Väljarna går i allt högre utsträckning till sina egna källor, vilket eroderar etablerade mediers inflytande. Dessa har för övrigt förverkat sitt förtroende genom egen förvållan.
Inför ett systemhotande valresultat lär vi förstås få se en utomordentligt smutsig valrörelse från medias sida. Det kan förstås påverka osäkra väljare, men jag tror att de som redan nu identifierar sig som SD-sympatisörer bara blir arga över att ännu en gång idiot- och rasistförklaras av intellektuella storheter som Anders Lindberg och Lars Lindström.
Så om Monica Saarinen verkligen tror på Sifo:s mätningar skulle jag vilja att hon under valnatten 2018 publicerade en bild på sitt förvånade ansiktsuttryck. Ytterligare en fördubbling är mitt grundtips, men det kan mycket väl bli högre.