Brottsligheten är en politiskt het fråga som etablissemanget hellre mörkar än gör något åt. Därför blev det folkliga stödet stort när någon ur verkligheten beskrev vardagen utan skygglappar. Men motståndet mot att ta fram aktuella fakta och diskutera invandringens betydelse för kriminaliteten är starkt.
Den erfarne poliskommissarien och brottsutredaren Peter Springare, med 47 år i branschen, blev rikskändis då han via Facebook beskrev sin dagliga gärning och konstaterade att av alla de grova brott han hade på sitt bord under en arbetsvecka – flerfaldiga våldtäkter, mordförsök, misshandel, våld mot polis, olaga hot, narkotikabrott – så var en bedövande majoritet misstänkta invandrare från främst Mellanöstern och Nordafrika.
Förhållandet att personer med invandrarbakgrund är klart överrepresenterade i den svenska brottsstatistiken är belagt och kan därför ses som ett notoriskt faktum som inte behöver ytterligare bevis.
De namn som dök upp på Springares bord angående brottsmisstänkta kunde med något undantag spåras till den islamiska kultursfären. Springare avslöjade naturligtvis inte enskilda identiteter, men exemplifierade med namn som Mohamad, Mahmod och Ali.
Springare har fått ett stort folkligt stöd, så stort att han inte kan negligeras av etablissemanget.
Springare var medveten om att hans åsikter om tillståndet i Sverige i allmänhet och inom brottsbranschen i synnerhet i hög grad stred mot det politiskt korrekta, det vill säga den vrångbild som systematiskt målas upp av en stor del av media, vänsterdebattörer och ”experter” (inte minst kriminologen Jerzy Zarnecki som sålt sig till vänstern och snarare agerar som politisk megafon än som objektiv forskare) och det politiska etablissemanget.
Springares förmodan besannades över hövan och ett ramaskri ekade över den dimmiga nejden, befolkad av förtrytelsens anhängare. Det vill säga alla de som åter och åter igen vägrar att se sanningen i vitögat.
”Vems ärenden går Du, Peter Springare”? Så inleds en debattartikel i Aftonbladet den 16 februari. Skribenten heter Dick Sundevall och hans retoriska fråga är de facto naturligtvis en ren anklagelse; Du är Sverigedemokrat. Eller, Du är rasist. Eller ännu värre; Du är antidemokrat, fascist eller nynazist. De som inte är politiskt korrekta ”fiskar i grumliga vatten”. De som inte tycker som vi är ”demokratiskt opålitliga”.
Sundevalls debattartikel är en tirad av osammanhängande rappakalja. Endast ett argument är möjligt att mejsla fram i den kökkenmödding som artikeln är. Nämligen; ”Den stora majoriteten invandrare begår inte brott”. Detta påstående är sant liksom påståendet att; ”Den stora majoriteten svenskar begår inte brott”!
Bägge påståendena är emellertid inte endast överflödiga utan rent infantila. Om motsatsen gällde skulle Sverige befinna sig i ett apokalyptiskt kaos, ett land i total upplösning. Där är vi inte än, men färdriktningen är onekligen illavarslande.
Något förvånande är att Leif GW Persson, en begåvad person som kan tänka logiskt, använde precis samma idiotiska argument när han i det populära SVT-programmet Veckans brott kommenterade Springares rop i öknen. Skall bli intressant att se om Perssons inbjudan till Springare att delta i Veckans brott får ett affirmativt svar.
Några berättigade motfrågor till Dick Sundevall är; Vems ärenden går Du och vem är Du? Uppenbart är att Sundevall går den förgrämda vänsterns ärenden. Förtrytelsens skara som med påhopp, anklagelser och demonisering försöker dölja sanningen bakom skuggande Potemkinkulisser.
Och vem är Du, Dick Sundevall? Icke förvånande har Du varit s.k. organisationssekreterare i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) som bildades 1967 under namnet Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna eller KFML. Sundevalls händer är liksom kung Davids symboliskt nedsölade i allt det blod och mänsklig förnedring som åtskilliga regimer gjort sig skyldiga till i namn av kommunism, Leninism, Stalinism, Maoism med flera.
Men just att förneka verkligheten sådan som den är och i en odemokratisk anda angripa dem som har en annan åsikt med insinuationer, smutskastning och demonisering är den inträdesbiljett som krävs för att få plats på kultursidorna och inom public service. Skönt för dessa historiskt belastade att ha några ombonade härbren, med skönt sprakande brasor, att krypa in i. Eller hur?
Till saken hör att Springares överordnade inte visade någon kollegialitet eller ”guts” utan anmälde honom för hets mot folkgrupp. Därmed hade dessa ynkryggar försäkrat sig om en fortsatt plats i den politiskt korrekta stugvärmen.
I skrivande stund läser jag att åklagaren lagt ned utredningen. Något annat hade varit en skandal. Vi har kommit så långt att varje beslut inom rättsväsendet som andas oväld och en gnutta mod ger en strimma av hopp inför framtiden.
Därmed kan Springare utan uppsåt ha skapat en utomparlamentarisk politisk rörelse som sannolikt har en stor del av svenska folket bakom sig. När han nu kliver in på kontoret på morgonen och säger hej till sina chefer undrar jag om de inte rodnar och skamset tittar ned i stället för att möta hans blick. Men det kanske är att hoppas allt för mycket. Heja Springare!